”Vad är det med det där rummet du tycker så mycket om? Ett rum fullt med ord!” Så inleds baksidestexten till Jenny Diskis nya bok Till den skrivande kvinnans försvar. Jag blir både lockad och avskräckt. Avskräckt av det slitna temat ”ung kvinna med författardrömmar slåss mot samhällets konventioner”. Lockad av intertexterna till Virginia Woolfs Ett eget rum.

Diskis bok handlar om Marie de Gournay; författare, utgivare och litteraturdebattör verksam kring år 1600. Hon är bäst ihågkommen som filosofen Michel de Montaignes främsta förespråkare. Montaigne uppfann essäformen genom sitt verk Essayer men hade för länge sedan varit bortglömd utan de Gournay.

I Diskis roman kommer den unga bokmalen Marie över ett exemplar av Montaignes bok och svimmar av hänryckning. Hon avgudar boken, formen och intellektet som står bakom. När hon äntligen får träffa författaren sticker hon sig blodig med en hårnål för att visa sin uppskattning och beundran.

Montaigne lugnar henne med falska löften om vänskap och mentorskap, löften han inte har minsta intention att hålla. Men när han några år senare på sin dödsbädd, driven av sin egen fåfänga och önskan att bli ihågkommen, lämnar sitt verk i Maries händer får både hans löften och deras relation eget liv.

Marie de Gournay utnämner sig till världens främsta Montaignekännare och gör sig själv till hans utgivare och andliga dotter med livsuppgift att förvalta hans litterära arv. Hon gör Montaigne till sitt yrke. Genom det får hon snålskjuts in i litterära kretsar som annars skulle vara stängda för henne, en kvinna, dessutom utan pengar och börd.

Men underbart är kort. Snart blir de Gournay hela Paris hackkyckling. Hennes excentriska och högtravande sätt, mässande pamfletter och affekterade utspel väcker folkets hån. Men hon kör på. Kompromisslöst. Och det är här romanens styrka ligger.

Till den skrivande kvinnans försvar är en historisk roman med många verkliga karaktärer. Där ingen information gått att få har Diski hittat på. Och hon diktar ihop en Marie de Gournay som är överspänd, pompös och enveten.

Det som börjar som en ganska slätstruken skildring av flickan som till sin mors stora förtret spenderar sina dagar i biblioteket, utvecklas till en säregen beskrivning av ett fanatiskt intellekt med en högst subjektiv sanningsuppfattning

.

Montaignes död gav Marie möjlighet att uttolka hans känslor. Då kunde hon plötsligt tala om den kärlek och beundran han aldrig visade men som hon med övertygelse trodde att han hyst för henne.

När han dog slutade hon behöva honom, då blev både han och hans verk hennes. ”Hon reste sig ur askan efter Montaignes dödliga uppenbarelse, hon hämtade näring ur hans minne, hans ande blev hennes själ och hans verk blev hennes verk.”

Marie börjar ändra i Essayer, gör små tillägg som hon intalar sig är sanna. Karaktären som jag trodde skulle bli ett offer är i själva verket förövare. Hon tar kontroll över Montagnes arv till eftervärlden och vänder det till sin fördel.

Diskis bok delar namn med en av Marie de Gournays essäer. Men snarare än att belysa hennes eget arbete visar Diski hur hon vigde sitt liv åt någon annans ryktbarhet. Boken slutar med en mycket torr redogörelse över Montaignes Essayers betydelse idag, Diski bifogar till och med webbadressen där den kan köpas.

Boken är ett försvarstal för Maries de Gournays agerande. Diski dömer henne inte, tvärtom. ”Hur som helst var hennes tillägg sanna; en sanning han hade utelämnat.” Det enda sättet för Marie att skriva var att ta det en man producerat och göra det till sitt, någon annan möjlighet anstod inte en kvinna på 1600-talet.

Och som Diski skriver i författarens anmärkning, ”[v]em skulle kunna klandra henne /…/ Inte jag i alla fall.”