Hatare gillar inte konst. Den har alltför skadlig inverkan på hatet. Paula Melkersson reflekterar över debatten kring Scum-manifestet och ser ett tydligt mönster i antifeministers kultursyn.
För ganska exakt ett år sedan utspelade sig en poesiduell vid Dramatens trappa i Stockholm. Det var Sverigedemokraterna som demonstrerade mot den mulitkulturalism och provokationskultur de ansåg prägla den poesifestival som pågick inne på teatern.
I protest skanderade de Karlfeldt och Heidenstam, medan en motdemonstration bestående av poeter och syndikalister stod en liten bit bort. Också de deklamerande poesi, i protest mot den nationalistiska kidnappningen av litteraturen.
Jag kommer aldrig att glömma upplösningen av duellen. Medan den bitande kalla snöstormen ven stämde Sverigedemokraterna upp i kungssången medan motdemonstranterna med exakt tajming deklamerade Ekelöfs Non Serviam: ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig”. Aldrig hade det varit tydligare för mig vad konst är. Och vad den inte är.
Den fria konstens styrka
Jag har ännu inte hunnit se Scum-manifestet på Turteatern i Kärrtorp. Men den debatt som rasat i bloggosfären under veckan som gått har, i ännu högre grad än de lysande rescensionerna, övertygat mig om att jag snarast måste bege mig dit.
För debatten, där etablerade antifeminister som Pär Ström och Axess chefredaktör Johan Lundberg gjort gemensam sak med anonyma bloggare, har effektivt ringat in den fria konstens styrka i relation till övrig samhällsdebatt. Och därigenom dess absoluta nödvändighet.
Högtravande jämförelser
Uppsättningens belackares indignerade grundtes är: nu har det gått för långt! Ett uttalande som antyder ett sedan länge prövat tålamod, en grundläggande välvilja och tolerans som nu nått sin yttersta gräns.
Bortsett från upprördheten över Scum-manifestets manshat (Axess-bloggen kallar det ”terror-manifest”) som sådant, är det det faktum att föreställningen också riktar sig till gymnasieskolan som upprör mest. ”Våra pojkar” måste skyddas från detta diskriminerande angrepp, menar man.
Höga växlar dras på att hypotetiskt byta ut pjäsens ”män” mot ”judar” eller ”muslimer”. På att ställa frågan om det vore lika acceptabelt att sätta upp ”Mein kampf”. Jag ska inte förolämpa läsarens intelligens genom att ge mig in på i vilken grad jämförelserna haltar. På de årtusenden av kvinnorförtryck som Axess-bloggen tar sig friheten att ifrågasätta. På skillnader i maktposition och inflytande mellan till exempel Solanas och Hitler.
Törsten efter konkreta mål
Antifeministernas upprördhet uttrycker en alltför illa dold förtjusning över att hitta ett föremål för sitt ogillande för att förtjäna att tas på allvar. Deras ”argument” tjänar i alltför hög grad till att befästa en tes de drivit sedan länge: feminismen är manshatande och ”går för långt”. Att dessa kränkta män utgör en hotad och utsatt grupp som måste slå tillbaka. Därför mobiliserar de och samlas till en demonstration vid teatern på måndag.
Det här är ingen proteststorm utlöst av en teateruppsättning, det är en existerande rörelse som synliggörs av att ha fått ett konkret mål för sitt missnöje. Och det har ingenting med vare sig konst eller rättspatos att göra. Det handlar bara om antifeminism.
Det blev mer än tydligt när Johan Lundberg uttalade sig i Sveriges radios kulturnytt och dels visade sig oförmögen att skilja på verk och upphovsperson, dels påstod att ett verk som gav utrymme till oförblommerat kvinnohat vore otänkbar att sätta upp på en teaterscen.
Det är helt enkelt inte sant. Och vi behöver inte ens gå till Strindberg för att bevisa den saken. I augusti i år var jag på Teater Galeasen och såg maratonläsningen Skärpning gubbar. En högerextremistisk nättråd som okommenterat lästes av en jätteensemble män. Trådens ämne var varför svenska kvinnor borde utrotas i egenskap av ras- och landsförrädare.
Och ja, det var snudd på outhärdligt att lyssna till fyra timmar av kondenserat hat mot kvinnor och icke-vita. Men samtidigt alldeles oumbärligt. För att läsningen på något sätt luckrade upp gränsen mellan ”oss” och ”dem”.
Identifierade gemensamma behov och klangbottnar hos mig och dem vars åsikter jag avskyr, fruktar och föraktar. Och där någonstans i den, långtifrån behagliga upplevelsen av gemensam mänsklighet finns den lilla, arma jordplätt där frön till förståelse och försoning kan sås.
Konsten skadar hatet
Däri ligger konstens storhet. För det är rätt stor skillnad på kunggssången och Non Serviam. Och därför handlar inte debatten om Scum-manifestet primärt om motsättningar mellan feminister och antifeminister, utan om motsättningen mellan dem som vill ha förståelse och samförstånd och dem som vill bygga murar och stänga dörrar.
Här har vi två uppsättningar som okommenterat ger ordet till å ena sidan en extremistisk feminist och å andra sidan extremistiska sexister. Bakom båda står konstnärer och feminister. Också protesterna mot föreställningarna kommer från samma håll, det är högermän och antifeminister som ogillar båda verken. Slutsatsen blir lika tydlig för mig som under den där snöiga kvällen vid Dramaten.
Hatare gillar inte konst. Den har alltför skadlig inverkan på hatet.