Precis som Patrik Sjöberg har musikern och författaren Bosse Löthén skrivit en bok om hur han som pojke utsattes för övergrepp av en vuxen man han litade på – sångaren i punkbandet han spelade i. Nu arbetar han för att vuxenvärlden ska se utsatta barn.
Bosse Löthén är arg. Inte över det han själv utsattes för som barn, det har han slutat med. Annars hade han aldrig kunnat skriva boken ”Jag älskar den pojken” om en barndom med misshandel och övergrepp. Titeln är Bosses ord om den trasiga men samtidigt drivna och kreativa pojke han var de där åren när han var tolv till fjorton år.
– Nu kan jag till och med lyssna på Skabb igen, trots att den där människan sjunger. Jag kan se att jag gjorde fantastiska saker, trots den där utsattheten, säger Bosse Löthén.
Ansvar
Men han är arg . Arg över att historien tillåts upprepa sig. Över att vi vuxna är så rädda och så flata att vi tillåter att utsatta barn, som det han själv en gång var, fortfarande blir offer för pedofiler som utnyttjar deras behov av att bli sedda.
– Det behövs en mycket större vuxennärvaro i skolan. Säger du att du skulle dö för ditt barn ljuger du om du inte gör ett skit utanför ditt eget närområde. Barn är vårt ansvar, det finns en anledning till att de inte är myndiga förrän de är 18 år. Har de det risigt hemma, så har de det risigt hemma, det ska de inte straffas för. Vi måste sätta ner foten och säga att det här tolererar vi inte, säger Bosse Löthén.
Vuxenrädsla
Själv hade Bosse Löthén det inte bara risigt hemma med en alkoholiserad far. Han hade också en alldeles omöjlig skolsituation med mobbning och så gott som daglig grov misshandel. I de regelbundna samtalen med skolan lades ansvaret på Bosse själv. Han provocerade med sin annorlunda klädsel, menade de vuxna.
– Det uppstår en jättestor rädsla när något sådant här händer. Och när vi är rädda ställer vi oss på den starkas sida. Även om vi är vuxna och de starka är stora och elaka skolkillar. Det är samma tendens som att se på när folk skickas till gaskamrarna, om vi ska hårddra det. Det värsta är att det är ett svek mot alla inblandade – offer, förövare och oss själva och vår egen moraliska kompass, säger Bosse Löthén.
Förföriska förövare
Bosse undvek skolan för att slippa stryk. Istället blev punkmusiken och textskrivandet hans ventil. Och det var så han träffade mannen som såg honom. Som gav honom tillgång till världen han sökte och lät Bosses begåvning blomstra i punkbandet Skabb. Men det hade ett pris – regelbundna våldtäkter.
– Förövarna är smarta och ser till att barnen är i beroendeställning. Det är inga idioter som begår de här brotten i sjaskiga miljöer. De här föröriska förövarna vinner med 1000-1 mot de ”fula gubbarna.” Och de åker aldrig fast. Det är bara de som klantar sig och inte sköter det snyggt som åker dit. Jag tror inte att någon vet hur vanligt det är. Samtidigt som man ska akta sig för att spekulera i siffror för att inte normalisera det här brottet. Det räcker med att ett barn våldtas för att det ska vara för mycket.
Rättsligt allvar
Det är nödvändigt att ta de brott barn utsätts för på allvar rättsligt, menar Bosse Löthén. Att tala om våldtäkt av barn, om mobbning och misshandel och inte ”konflikter” i skolan. Och att inte kräva en omöjligt hög bevisning för att döma förövare av sexuella övergrepp.
– De flesta är överens om att våldtäkt av barn är det hemskaste vi kan tänka oss. Jag tror att många tycker att det är värre än mord. Och därför tycker vi att det vore så fruktansvärt om någon blev oskyldigt dömd för ett sådant brott att vi kräver mer bevis än annars. Så istället åker ingen fast för det här hemska brottet. Barn måste få en chans att göra sina röster hörda på ett värdigt sätt. Annars kan de aldrig vinna. Tänk dig själv – ett fladdrigt barn mot en kostymklädd gubbe som verkar redig och uttrycker sig klart, det går ju inte.
Mesig fråga
Eftersom det är så svårt att få brottslingarna dömda tycker Bosse Löthén att det är dags att vi slutar att fokusera på dem och börjar koncentrera oss på barnen istället. Vår motvilja mot att föreställa oss brotten får inte göra oss blinda för att de förekommer.
Genom att satsa resurser på barnen i ett tidigt stadium tror han att samhället har enorma vinster att göra. Själv har han sedan boken släpptes börjat föreläsa han om hur vuxenväldenkan se och ta hand om utsatta barn. Och hur vi kan lära barn att sätta gränser för sina egna kroppar.
– Det är så mycket jag är arg på när det gäller hur vuxenvärlden hanterar barn i allmänhet. Jag är verkligen ingen perfekt förälder själv, men jag tycker att vi måste prata om hur vi behandlar barn. Man behöver inte åka till Afrika för att hitta barn som det är synd om, även om det förstås är viktigt att ta hand om dem med.
– Det är ett tecken på ett samhälles största misslyckande att inte kunna ta hand om sina allra svagaste. Samtidigt har jag en känsla av att folk tycker att det är jättelöjligt att lyfta det här som en viktig fråga. Det är mesigt att prata om barn, man ska ju bry sig om börskurser och sådant istället…
