Ett år efter den israeliska attacken mot Ship to Gaza och Frihetsflottan var Mattias Gardell, Dror Feiler och jag i Istanbul för att delta i en demonstration till minne av de döda kamraterna och till stöd för nästa resa som planeras till tredje veckan i juni. Tidigare under dagen hölls en presskonferens på Mavi Marmara, fartyget som under några dagar var vår mötesplats och vårt hem och som natten till den 31 maj förra året förvandlades till en krigszon och en bur där vi var utlämnade åt hundratals fullt beväpnade och maskerade tonåringar.

Det var en konstig känsla att stiga ombord på Mavi Marmara igen. Några av rummen var omgjorda och stred mot minnet så att jag fick en känsla av att gå i ett drömlandskap. Pressrummet där vi befann oss under attacken var dock sig likt. Där var de vinröda stolarna och långborden, men utan datorerna och TV-skärmarna och den alltid vänlige och inför tekniska katastrofer lugne dataansvarige Cevdet Kılıçlar. Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på honom som var en av de första att dödas, med ett skott mitt i pannan. Fortfarande obegripligt. Men samtidigt fanns det glädje i att återse alla reskamrater med vilka vi delade intensiva dagar av entusiasm och hopp och av förlust och svårigheter.

Presskonferensen ägde rum på övre däck. Platsen där vi grillade kvällen innan attacken för att fira att båtarna äntligen samlats och att vi satte kurs mot Gaza. Det var också där som fem av de nio kamraterna miste livet. På presskonferensen var det Vangelis Pissias, representant för Ship to Gaza Grekland, som talade i koalitionens namn och överlämnade en miniatyr av en 4000-årig båt som symbol för det fria Medelhavet. Han sade bland annat att vi inte kommer tillåta Israel att upprätta utomhusfängelser och att Palestina är i vårt hjärta och kan bli en symbol för en ny era i regionen.

Demonstrationen på Taksimtorget lockade tiotusentals demonstranter, med banderoller på turkiska, hebreiska, arabiska och engelska. ”Mänskliga rättigheter för palestinier”, ”Palestina vänta, Mavi Marmara är på väg”. Ett hundratal små eldburna luftballonger i starka färger släpptes mot den svarta natthimlen. Representanter från Grekland, USA, Belgien, Spanien och Sverige talade. Ordförande för IHH sade bland annat att om det hade varit israeliska barn som hade varit i fångenskap hade vi gjort samma sak, mänskliga rättigheter måste gälla alla, och möttes av allmänt bifall.

Änkorna till några av de döda kamraterna var på plats. Jag blev förvånad över hur hårt och länge de kramades, trots att vi knappt kände varandra. Vi berättade att över hela Sverige skulle det hållas minnesstunder för de förlorade kamraterna. Cevdets fru sa att hon åker med nästa båt, hon känner att hon vill fullfölja det arbete som hennes man inte fick avsluta.

Frågan om Frihetsflottan är känslig i turkisk inrikespolitik på många olika plan och det kunde man uppleva under demonstrationen i söndags genom den socialdemokratiska vänsterns frånvaro. Det verkar lättare för vänsterrörelser i andra länder att samarbeta mot blockaden än det är för olika grupper i Turkiet som, felaktigt eller inte, definierar de politiska stridslinjerna som frågor om sekularism kontra islam.

Enligt IHH har de försökt att upprätta samarbeten med sekulära vänstergrupperingar men misslyckats. Det tycker jag är sorgligt och bekymmersamt. Styrkan i koalitionen är just den breda mångfalden som lyckats enas om att agera mot Gazabornas fångenskap och för de enkla principerna: ickevåld, solidaritet, aktivering av internationell och humanitär rätt. Det är bara när vi lyckas överskrida nationalistiska och sekteristiska identifikationer som vi kan förverkliga Frihetsflottans paroll: Stay human!