I förra veckan öppnade en stor retrospektiv över Siri Derkerts konstnärliga gärning på Moderna museet i Stockholm. Det är inte bara verken i sig som visas upp utan även en bild av konstnären själv de olika faserna av hennes liv.

Redan som ung bestämde sig Siri Derkert för att bli konstnär, men genombrottet lät vänta på sig till 40-talet.

Under den tiden hade hon hunnit utbilda sig på Kungliga Konstakademin i Stockholm, bo i Paris, Italien och Danmark. Föda tre barn i hemlighet, gifta sig med en av barnens fäder, skilja sig, vara modeskapare och kåsör i bland annat Dagens Nyheter. Och samtidigt utveckla sitt konstnärskap.

Protesterade

Om pappan till sitt första barn, konstnären Valle Rosenberg, sade Siri Derkert att hon inte behövt veta hur skicklig han var som konstnär för att bli förälskad i honom. Det räckte med ett samtal, eftersom han var den första manliga konstnären hon mött som tagit kvinnliga konstnärer och deras skapande på allvar.

I ett samhälle där en sådan inställning är den rådande blev det näst intill en politisk handling att vara kvinna och konstnär. Redan på konstskolan samordnade Derkert en protest mot att kvinnor och män undervisades annorlunda – kvinnliga konststudenter fick inte teckna av nakna män.

Självhävdelse

Kampen för rätten att hävda sig själv och sitt konstnärskap är det som ger det starkaste intrycket i utställningen. I Självporträtt 1911-1912 är det en stark kvinna som stirrar stint på betraktaren, och denna starka kvinna kommer igen i alla självporträtt, som det kubistiska Självporträtt med parasoll från 1916, och de senare, mer expressionistiska, verken.

Det är en kvinna som tar tillbaka kontrollen från betraktaren, det som visas upp är inte till för att behaga.

Nej, det är inte alltid vackert. Men alla Derkerts expressionistiska porträtt är drabbande. Det antyds i utställningen att de avporträtterade inte alltid blev nöjda, och det är förståeligt.

Ansiktena är förvrängda och brister förstärkta, men de känns så levande, som om det som visas upp är det avtryck den porträtterade gör hos andra.

Materialexperiment

Förutom porträtten är även Siri Derkerts verk gjorda i andra material, efter 1950-talet, imponerande. Bland annat jobbade hon i betong, som med utsmyckningen av Östermalmstorgs tunnelbanestation, men med på utställningen finns också ett självporträtt i bandjärn. Verken utstrålar en experimentlusta och materialen känns som gjorda för Derkerts specifika stil.

Trots att Siri Derkert efter genombrottet blev mer politisk i sin konst och lät den spegla engagemanget för kvinnosaken, freden och miljön blev hon efter genombrottet offentligt omfamnad.

Första kvinnan

Förutom att få utsmycka Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm (som med sitt kvinnosakstema omgärdades av kontroverser) fick hon även representera Sverige på Venedigbiennalen. Och 1960 blev hon den första kvinnan med separatutställning på Moderna Museet i Stockholm med utställningen Rörelser i alla riktningar.

Att Moderna Museet i Stockholm nu, 51 år senare, återigen valt att visa Siri Derkerts konst är välkommet. Siri Derkert förtjänar att lyftas fram, inte främst i egenskap av kvinna, utan för att hon är bra och förtjänar en plats i det allmänna medvetandet som en del av vårt svenska kulturarv från 1900-talet.