På Klaragården, Stadsmissionens dagverksamhet för hemlösa och missbrukande kvinnor, firades 8 mars traditionsenligt med öppet hus och vernissage. I de vackra och rymliga rummen trängdes människor som kommit för att se tavlorna som målats i verksamhetens konstgurpp. Av intäkterna från sålda verk gick 90 procent till kvinnorna själva och resten til materialinköp.

Nytt för i år var signering av den nyutgivna boken Jag finns. Den består texter skrivna av kvinnor som varje onsdag träffats i en skrivcirkel, ledd av författaren Jan Henric Swahn. En av författarna är Ulla Reynolds, som när Feministiskt Perspektiv träffar henne, sitter bekvämt nedsjunken i en soffa tillsammans med några kollegor och en sömning engelsk bulldogg.

– Folk har alltid sagt att jag borde skriva, jag tar stor plats och pratar mycket. Men samtidigt har jag tänkt att om folk inte orkar lyssna på vad jag har att säga, varför skulle de vara intresserade av att läsa något jag skriver?

Under arbetet med boken har medlemmarna i gruppen fått olika uppdrag och uppgifter. Ulla Reynolds berättar att det mest intressanta varit att se hur olika resultaten blir. Och få se hur olika synvinklar kvinnorna betraktar världen ur.

– Alla har sina grundteman och grundtrauman som återkommer. Det är upprepningstvånget, man spelar upp samma tema om och om igen. Själv är jag mest intresserad av existentiella frågor – kan man älska en våldtäktsamans barn, till exempel? Det spelar ingen roll om en våldtäkt sker på gatan eller i jättelyxiga miljöer, det är ändå lika otäckt.

Om det är något gemensamt tema bland texterna Ulla Reynolds ser så är det just utsattheten. En utsatthet som ofta grundlagts i barndomen och överförs från generation till generation

.

– Det är utsatthet och fattigdom. Där tror jag inte att det spelar så stor roll om du är kvinna eller man. Det handlar nog mer om du fått din identitet i sexualiteten som barn, då blir du mer utsatt. Och det är det ju vanligare att kvinnor har. Är det någonting som vi måste lära oss så är det att ta hand om våra barn! Annars upprepas historien hela tiden. Vi som är här får aldrig vår barndom tillbaka.

Vårt samtal avbryts ständigt av människor som vill ha en bok signerad och en volontär kommer fram och berättar att en av Ullas tavlor har sålts.

– Haha, då bjuder jag på middag! Jag hade aldrig kunnat ana när jag skrev och målade att det skulle bli så här. Att jag skulle sitta här och vara författare och konstnär, säger hon.

– Jag kom hit för maten. Man får kaffe och och smörgås i målar- och skrivargrupperna. Resten är bara bonus. Det borde finnas fler ställen som Klaragården, där man får gratis mat. Jag har diabetes och förut kollapsade jag jämt. På Sankt Göran sade de att de inte skulle rädda mig några fler gånger, sist jag var där. Jag skulle behöva starkare insulin men det bryr de sig inte om att skriva ut det eftersom jag ändå inte skulle ha råd att hämta ut det. Men sedan jag började komma till Klaragården har jag inte kollapsat en enda gång.

Ulla Reynolds berättar att hon brukar äta mat ur soptunnorna men att det blivit svårare. Låsta, råttsäkra papperskorgar sätter käppar i hjulet och hundbajspåsar gör matresterna otjänliga

.

– Det förs ett krig emot fattiga människor. Väktare kollar hela tiden att vi inte plockar upp något ur papperskorgarna. Man får lägga i men inte plocka upp något. Du skulle se kampen om soptunnorna i Tessinparken ibland, det är inte klokt. Människor som dör av fattigdom och undernäring hela tiden i det här landet. Jag skulle vara död om inte Klaragården fanns.

Hon ser sig om i folkmassan, kamerorna blixtrar, nya gratulanter kommer fram. Ulla trivs med uppmärksamheten.

– Ja, just nu är jag helt euforisk! Men jag är bara intressant när jag sitter här och är författare. När de börjar lyssna på mig i vardagen – då kommer jag bli riktigt glad.