När våra stora riksmedier väljer att inte lyfta fram damfotboll på ett vettigt sätt gör de det med motiveringen att efterfrågan inte finns. De pekar mot svikande publiksiffror och ett bristande intresse. Samtidigt är de flesta snabba med att med att påpeka ”men vi är inte sämst på damfotboll i alla fall”. Det tolkar jag som att inte vara sämst är bra nog för våra medier. Undviker de sistaplatsen är de tydligen rätt nöjda. Är inte det tragiskt?

Jag kan inte utgå ifrån att alla ni läsare öppnar sporttidningarna två gånger i veckan eller ställer klockan för att titta på SVT:s sportsändningar. Men däremot misstänker jag att ni har betydligt bättre koll på vikten av en jämställd sportbevakning än landets alla sportreaktioner har – tillsammans. De ser inte problemet med den snedvridna sportvärlden vi lever i idag.

Sportcheferna snackar om bristande resurser. Jag undrar om det inte är en prioriteringsfråga? Jag kan inte låta bli att undra varför publikminskning för damerna innebär mindre medieutrymme medan bevakningen kring herrarna, som procentuellt tappat en större publik än damerna sedan 2006, snarare ökat de senaste åren. Jag förstår att herrfotbollen ska vara störst då de lockar tio gånger fler åskådare än damerna. Men argumenten att de senaste årens släpphänta bevakning av damernas fotboll beror på att de tappat publik, är ett argument som enligt mig inte håller för en kritisk granskning.
Att det inte finns någon efterfrågan för damfotboll är ett argument som jag hört många gånger. Detta i kombination med de låga publiksiffrorna som får tolkas som ett ”bevis” på den bristande efterfrågan. Jag undrar hur många av de sportcheferna som har Facebook? Nyttjar Twitter? Eller för den delen slår på tv:n för att titta på Big Brother?

Innan Facebook och Twitter dök upp och fängslade oss – fanns det då en efterfrågan för sådana sidor? Innan jag skaffade både Facebook och Twitter hade jag inte en tanke på att efterfråga sådana sidor. Socialisera med folk man glömt bort att man kände? Dela med sig av värdelöst vetande? Det lockade inte. Idag besöker jag dessa sidor ett tiotal gånger dagligen. Delar av svenska folket bänkar sig för att titta på Big Brother. De röstar, skvallrar, diskuterar. Jag kan, om jag vill, läsa om dokusåpan i kvällstidningarna. Big Brother engagerar. Det säljer. Var det någon som efterfrågade ett sådant program innan de sändes första vändan? Var det någon som efterfrågade en comeback?

Är det alltid efterfrågan som styr? Och finns det verkligen inget intresse för en bättre bevakning av damfotbollen i Sverige? Visst kan jag köpa att intresset styr rapporteringen men man bör också komma ihåg att fotboll är världens största sport, inte bara sett till antalet utövande män utan även till antalet utövande kvinnor. Om det nu inte finns något intresse (vilket det gör), kan vi inte då kliva fram ändå. Rapportera och hoppas att vinden vänder? Vi vet att efterfrågan styr produktionen – men är det inte också på det sättet att produktionen styr efterfrågan? Är det inte också så att rapporteringen styr intresset? Jag tror det.

Varför är det då viktigt att redaktionerna nu för upp damfotbollen i ljuset. Ut ur skuggan och in i finrummet? Dels har vi ett VM väntandes runt hörnet. Men framför allt så är det en fråga om jämställdhet.

Könsdiskriminering är ett stort problem i det moderna, svenska samhälle vi lever i. Vi lever i ett manssamhälle som styrs efter den könsnorm som säger att män är bättre än kvinnor. Och i en mansdominerad värld som idrottens universum blir könsnormen tydligare än på många andra ställen. Jag hoppas att landets alla sportchefer inser det snart. Inser sin roll i det hela och inser att de har ett ansvar och kan påverka.

Tills dess får vi vackert dras med att sportcheferna snackar om bristande intresse och noll efterfrågan, att de känner sig nöjda med att ”inte vara sämst”. Sedan loggar de in på Facebook och chattar med någon det hade glömt att de kände. Isnt it ironic?