I en poplåt från 1960-talet sjunger en kvinna om sitt födelsedagskalas. Det är hennes fest och alltså gråter hon om hon vill; hon gråter om hon vill, hon gråter om hon vill. Det reser omedelbart frågan. Är det bara värdinnans tårar som passar sig? Eller får en annans sorg trilla fram?

Den arabiska våren tycks onekligen ha kommit. Jasminen blommar. Folket reser sig mot despoter och korrupta regimer. Demonstrationerna skiljer sig från de svenska där vi marscherar i raka led, på rader om fyra och fyra, med funktionärer för varje steg som tas. Demonstrationerna i Nordafrika och Mellanöstern har ofta handlat om mer än slagorden och den allvarliga fajten. Särskilt i Jemen har det varit glada miner, dans och sång, kalasstämning, popcorn och skratt. Därför att friheten, rättvisan och demokratin är runt hörnet. Det tåls att fira redan nu.

Man ska inte måla fan på väggen. Men tänk om det inte är så bra som det ser ut, tänk om hela alltet skiter sig? Tänk om revolten blott är en parentes och samhället sen blir som vanligt igen, eller än värre?

Varning för överslätad oro

En diskussion nu, om allt som är fel och kan gå fel, är det att jämföra med att vara ledsen och orolig på sin systers kalas? Vore det ohövligt att tjura på arabernas och nordafrikanernas revolution?

Jag kan inte svara för hur man resonerar kring det i Sverige. Dock har jag förvånats över tillsägelserna då vänner diskuterat protesterna på nätet. Att islamisterna ska få mer makt i det nya Egypten var inte värt att diskutera, det tyckte flera insatta. En besvarade oron med ”skärpning”. Ängslan att kvinnor ska få det sämre efter protesterna har slätats över av de klokaste kloka, som annars så gärna tar strid för kvinnors rättigheter.

Kanske är dessa diskussioner mellan vänner inte alls talande för de större som förs i tidningar och på radio. Kanske ska dessa samtal förstås som en reaktion mot en större, alltför pessimistisk, debatt, där allt som hör regionen till anses dömt att misslyckas.

Fast vi vet ju alla.

En feminism som är överslätande bör omedelbart gå en kurs i självförsvar. För att påminnas att hon är värd att försvaras. Och lyssnas på. Att hennes erfarenhet ofta är nyckeln till ett bättre samhälle.

Objuden gäst

Feminismens bidrag till protesterna, och diskussionen kring dem, är hennes kunskap. Den säger att några revolutionärer har mer att säga till om än andra. Och. När nya samhällen byggs, då lämnas vissa bakom. Och dessa vissa är påfallande ofta kvinnor och minoriteter. Särskilt om man ser till de postrevolutionära samhällena i Nordafrika och Mellanöstern. Kvinnorna har slagits tillsammans med männen och fördrivit kolonialherrarna. Sedan har en ny ordning upprättats och kvinnorna har förbisetts. Minoriteter, både religiösa och etniska, har fortsatt en tillvaro i assimilering och förtryck, ibland till det värre.

Det är på sin plats att ställa frågor som letar sig förbi revolutionsromantiken. Det är på sin plats att lyfta fram de problem som kvinnor upplever under protesterna och de utmaningar som väntar tills efter.

Jag kom oinbjuden till kalaset i Jemen. Landet är lika lite mitt som revolutionen. Ändå sätter jag mig här på gatkanten i Sanaa och tjurar ett tag.

Revolten har pågått sedan i januari. De första demonstrationerna var utropade av en kvinna. Hon är frontfigur för det största oppositionspartiet, Islah. Detta parti förbjöd inledningsvis kvinnor att demonstrera jämte män. Tidigare har partiet kämpat för separatistiska skolor därför att det är opassande att flickor och pojkar numer studerar tillsammans, i varsin avdelning av samma klassrum. Partiet har även motsatt sig reformer som gynnar kvinnors inträde på arbetsmarknaden, därför att kvinnors plats är i hemmet. Detta parti kommer sannolikt att spela en avgörande roll när det blir regimskifte i Jemen.

Visst kan man tänka sig att kvinnan, som i väst hyllas för sitt mod och sin frihetskamp, kommer att kämpa emot partikamraternas politiska agenda och arbeta för jämställdhet. Ännu har hon dock inte gjort något uttalande om kvinnors rättigheter i Jemen, riktat till folket här. Alltså är det svårt att bara anta att hon plötsligt kommer att arbeta för att kvinnor får mer makt över sitt liv. Och skulle detta ändock ske finns lite som tyder på att hon kommer att få gehör inom partiet.

En plats i det nya?

Nyligen misshandlades kvinnliga demonstranter i huvudstaden. De försökte delta i en kvällsmarsch de förbjudits från, eftersom kvinnor inte har något på gatorna att göra när mörkret faller på. När jag talade med en av demonstranterna var hon mycket besviken över att Islahs frontfigur, som ju själv är en kvinna, inte fördömt våldet mot henne och de andra. Istället hade andra kvinnor som är medlemmar i partiet sagt att hon får skylla sig själv. Hon hade provocerat genom att inte lyda.

En annan kvinna har berättat att hon blivit tillsagd när hon påtalat de problem hon upplever under demonstrationerna. Hon kritiserade männen som försöker hindra henne från att delta och kvinnorna som sagt att hon måste skyla mer av sig, då fick hon höra att de måste hålla ihop. Förstör hon gemenskapen, förstör hon kampen. Hon håller inte med om det. Till mig sa hon att om kvinnors rättigheter inte diskuteras under revolutionen kommer de inte med när det nya Jemen byggs. Hon har erfarenheten på sin sida. När kvinnor väntat på sin tur har andra trängt sig före.

I TV syns människor i hundratusentals, sida vid sida, i kampen för de stora idealen. Det är mäktigt att så många står enade för ett regimskifte. Det är mäktigt att så många vill ha ett nytt Jemen. Och det är befogat att fråga hur kvinnor och minoriteter upplever demonstrationerna och om de kommer att ha en plats i det nya.

Hur blir det nya Jemen för kvinnorna och barnen?

Stridsberedda lipsillar

På närmare håll framträder de inbördes konflikterna. Jag hörde en religiös ledare föreläsa för kvinnor i ett av tälten. Han talade om deras roll i det nya samhället. Det fanns ingenting nytt i det samhället, tänkte jag. Sen hörde jag några kvinnor föreläsa om mäns våld mot kvinnor och barn, och om sitt nya Jemen. Det var det mest radikala jag hört sedan jag flyttade hit.

Det har blivit många samtal med lipsillar på vägkanten. Och förutom kvinnorna som är oroliga att de glöms bort efter revolten, har unga män uttryck oro att de ska bli överkörda av de etablerade partierna. Vissa av dem har hamnat i det häkte oppositionen satt upp på demonstrationen, för att försäkra ordning och säkerhet. De egna skulle inte kallas in på förhör. Men så blev det då de egna tänkte för sig själva.

Demonstranterna kallar massprotesterna en revolution. Den har redan gjort vissa av dem besvikna. De kämpar för en plats i revolutionen och är beredda att strida också för få att vara med och bygga det nya samhället. Vissa kvinnor och unga män är oroliga att de ska bli överkörda av dem som redan nu har mer att säga till om. Deras oro förstör den romantiska bilden av revolutionen, men inte protesten som sådan. Deras kritik skapar snarare förutsättningar för just det som revolten handlar om. Rättvisa, frihet och demokrati.

Så. Nu vänder jag mig till vännerna i Sverige. Det är min tur att säga Skärpning. Självklart att vi ska diskutera problemen inom proteströrelsen. Och farhågorna som rör framtiden.