I veckan presenterade TT en lista på de mest omskrivna idrottssvenskarna under det senaste året. På listan bland de 20 mest nämnda återfinns endast tre kvinnor. Under de år som jag jagat sportchefer och propsat på ett bättre genustänk i deras sportbevakning har jag fått höra att de är bra på att lyfta upp kvinnor – dock blir lagidrotter lidandes men kvinnliga individuella idrottare lyfts fram väldigt bra, har de alltid sagt.

Ja, här har vi en lista som säger något helt annat. Jag är inte förvånad. Givetvis ska Zlatan Ibrahimovic vara det mest omskrivna och omsnackade vi har i det här landet. Zlatan är, enligt mig, en av våra bästa idrottare i modern tid.

Men förtjänar han att nämnas dubbelt så ofta som mest omskrivna kvinna? Förtjänar Zlatan mer uppmärksamhet än alla andra kvinnor tillsammans? Nej, jag kan inte tycka det.

Pinsamt för landets sportredaktioner

Framför allt blir det nu tydligt att sportcheferna ljuger när jag pratar med dem. När listor liknade dessa blir offentliga blir det också tydligt att deras genustänk inte finns. Har aldrig funnit, kommer det någonsin att finnas? Jag känner mig tveksam.

Helt klart är att det är pinsamt för landets sportredaktioner att endast tre kvinnor finns med på listan. Tre kvinnor blad de 20 mest omskrivna under ett år.

Egentligen vill jag stega in på landets alla sportredaktioner och skrika den rakt upp i ansiktet. Skälla på dem och gnälla på dem. Gapa och skrika. Jag vill ställa mig på barrikaderna med tusentals kvinnor, slagord och kräver jämställdhet.

Men istället väljer jag att skaka på huvudet och fråga landets sportchefer hur det står till med genustänket egentligen. Jag tvivlar inte på att de flesta sportchefer bryr sig om damidrott, jag tror att de gör det.

Och jag tror att de vill lyfta fram damidrott – men att de inte riktigt förstår vidden av deras arbete. Eller hur mycket de behöver göra.

Blod svett och tårar

Rent krasst är de flesta sportchefer män. Utan att ta alldeles för stora påståenden i min mun vågar jag påstå att dessa män inte har någon aning om hur kvinnor stångat och stångar sig fram i idrottsvärlden.

De vet inte hur mycket blod, svett och tårar som ligger bakom deras kamp och framgång. Det vet inte hur mycket en idrottande kvinnas kämpar för något som en idrottande man tar för givet.

Träningstider, tillgång till idrottshallar, bra domare, seriösa tränare. Ibland kan kvinnor till och med tvingas slåss mot familjens fördomar. Det är ingen lätt kamp, det är sannerligen ingen lätt kamp och jag beundrar alla kvinnor som slutför kampen och tar sig upp till den absoluta toppen.

Jag tycker också att de borde få beröm för sina ansträngningar.
Men det får de inte i samma utsträckning som männen som oftast inte haft en lika tuff väg till världseliten. Varför? För att män sitter på de styrande posterna inom sportmedia. Och hur mycket dessa män än försöker lyfta fram damidrott så inser de inte att de måste anstränga sig än hårdare.

Bortkörda av herrarnas b-lag

För att kvinnorna förtjänar mer. Deras prestationer blir så mycket mer beundransvärda när man ser till vilka hinder de övervunnit. Jag tror att sportcheferna har koll på dessa hinder, i teorin. Men i praktiken har de aldrig stått där bredvid fotbollsplanen och blivit bortkörda från träningen för att herrarnas B-lag återigen glömt upplysa dem om att de tagit sig friheten att boka in en match på damernas träningstid, för tredje gången på två veckor.

När eller på vilket sätt måste de män som är sportchefer inse att de kan och måste göra mer för att lyfta fram kvinnor som idrottar?

Eller kommer lögnerna att fortsätta studsa runt i en sportvärld med män som målgrupp?