Bussföretaget Keolis ville förbjuda de anställda i Jönköping att prata andra språk än svenska på jobbet. Förslaget mötte kraftiga protester och stoppades nästan lika snabbt som det dök upp. Men Paulina de los Reyes ser med oro hur kraven på assimilering får allt större utrymme i den svenska debatten.
– Det vi har hört de senaste åren är att de som kommer till Sverige måste anpassa sig till de regler och lagar som finns, men även att de på alla möjliga sätt måste visa att de vill bli en del av Sverige. Detta bland annat genom att avstå från att använda sitt språk, avstå från att utöva sin religion och avstå från att använda vissa kläder, säger Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och författare till flera rapporter om etnisk diskriminering och rasism i arbetslivet.
För några år sedan var tongångarna annorlunda, menar hon. Då betraktades det som en tillgång att människor hade flera språk, medan det nu ses som ett hot mot gemenskapen.
– Det värsta är att assimileringstänket nu har företräde i Sveriges riksdag, säger Paulina de los Reyes.
I det aktuella fallet i Jönköping skulle de cirka 250 bussförarna inte få tala med varandra på exempelvis bosniska, engelska eller somaliska i lunchrummet eller i bussarna. Keolis, som tar över busstrafiken efter Arriva i Jönköping i sommar, hade formulerat språkförbudet i ett kontrakt som de anställda skulle skriva på. Formuleringen löd: ”Jag är medveten om att det i Keolis lokaler och fordon är svenska som gäller som språk i samtal mellan medarbetare på platsen.”
Keolis områdeschef Mats Freding sade till nyhetsbyrån TT att språkregeln var en del i företagets policy mot diskriminering. Han menade att språkregeln skulle vara bra för gemenskapen och förståelsen på arbetsplatsen. Thor Tärnbring, sektionsordförande för fackförbundet Kommunal i Jönköping, gav Keolis sitt fulla stöd. Från centralt håll tog dock Kommunal avstånd från språkregeln.
Redan samma dag som språkpolicyn blev känd för allmänheten, den 8 mars, reagerade Keolis centrala ledning med att sätta stopp för policyn.
Paulina de los Reyes anser inte att det som skett i Jönköping kan ses som en isolerad händelse.
– Jag är rädd för att det här kan ses som ett slags tecken på det som pågår på svenska arbetsplatser, där det fortfarande finns en utbredd diskriminering som vi inte kan hantera.
Hon önskar att händelsen i stället för att tystas ned ska leda till en diskussion där de människor det handlar om kan komma till tals.
– Det skulle vara intressant att höra hur bussföretaget resonerade innan de kom fram till förslaget. När de säger att det här förslaget togs fram för att motverka diskriminering – vad är det då för diskrimineringsproblem de pratar om? frågar hon sig.
Paulina de los Reyes undrar också hur pass väl förankrat förslaget var hos de anställda.
– Förslaget innebär en väldigt stark begränsning av de anställdas rättigheter att prata sitt eget språk. Problemet verkar ha definierats ovanför de anställdas huvuden.
Att fackliga representanter i ett sådant läge väljer att ställa sig på arbetsgivarens sida är oroväckande, anser hon. Facket har stor betydelse för de anställdas möjlighet att utöva sina rättigheter och påverka sina arbetsvillkor.
Paulina de los Reyes, som har gjort flera undersökningar om fackförbunds förhållningssätt till diskrimineringsfrågor, menar att fackförbunden fortfarande har mycket att jobba med. Dels att förbättra kunskapen om diskrimineringslagarna, dels att ta itu med en utbredd underrepresentation av fackliga företrädare med utländsk bakgrund. Ytterligare en fallgrop är ivern att behandla alla exakt lika.
– Facket förlitar sig på att om vi behandlar alla lika, då har vi garderat oss. Men en del av diskrimineringen handlar om att människor har strukturellt ojämlika villkor. Att då behandla alla lika kan innebära att man inte befattar sig med rasism och diskriminering, säger Paulina de los Reyes.
