Sedan Håkan Juholt tillträdde har läget försämrats för socialdemokrater med rötter utanför Sverige. I dag är ingen i socialdemokratins yttersta ledarskikt född utanför Sveriges gränser. Ljuslimten är Stockholmsdelegationen som ska till SSU:s kongress nästa vecka. Det skriver den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar.
Ibrahim Baylan, Ardalan Shekarabi, Luciano Astudillo, Roza Güclü Hedin, Shadiye Heydari, Evin Incir, Evin Cetin, Abbas Zarrinpour, Azadeh Rojhan Gustafsson, Arhe Hamednaca, Faraj Abu-Seifan och Maryam Sherifay. Det är exempel på kompetenta socialdemokrater som på ett eller annat sätt hade kunnat axla ansvaret i socialdemokratins yttersta ledarskikt men som inte fått det. En del av dem har kandiderat men blivit bortvalda. Andra har inte ens gett sig in i maktkampen.
Vad som är helt tydligt är att dessa, eller andra, socialdemokrater med rötterna utanför Sverige inte har vunnit gehör hos den nya partiledningen. Inte heller på den gamla ledningens tid kan partiet sägas ha varit ett under av representativitet men det var på rätt väg. Efter ledarskiftet i mars förändrades läget radikalt till det sämre. I dag är ingen i socialdemokratins yttersta ledarskikt född utanför Sveriges gränser.
Den socialdemokratiska ideologins innersta kärna innehåller kritiken mot klassamhället och idén om jämlikhet som grundbult i samhällsbygget. Under de senaste åren har dessutom en resa gjorts där man identifierat kön, etnicitet, sexualitet, könsidentitet och funktionshinder som andra faktorer som motverkar jämlikheten. Stapplande steg mot att se den intersektionalistiska teoribildningen har tagits. Däremot är kunskapen och förståelsen i politik och representativitet tämligen låg. Under den senaste tiden verkar den ha försämrats.
Lek med tanken att alla i socialdemokratins ledning skulle ha en akademisk examen och sakna bakgrund som löntagare. Dessutom skulle de påstå att de inte behöver erfarenheten för att tillvarata löntagarnas intressen då man i teorin känner till deras behov. Jag vågar påstå att ledningens legitimitet skulle ifrågasättas skarpt och med rätta, inte minst av fackföreningsrörelsen. Nu säger ledningen samma sak om personer som inte är födda i Sverige. Och det vill jag ifrågasätta.
I det socialdemokratiska partiprogrammet identifieras de förtrycksmekanismer som drabbar människor med annan etnicitet än svensk. Partiet skriver under på idén om ett mångfaldssamhälle. Det förpliktigar. Ibland ter det sig dock som att många socialdemokrater tycker att det skulle räcka med ett extra bidrag till invandrarföreningar och besök av socialdemokratiska politiker på deras årsmöten. Det gör inte det. Frågan är om det snarare inte motverkar partiprogrammets ambitioner.
Qaisar Mahmood, huvudsekreterare för den integrationspolitiska kommitté som lades ned av alliansregeringen 2006, skriver i sin bok Small, medium eller large om vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle. Där identifierar han två åtgärder som jag menar är bärande om vi skall uppnå partiprogrammets ambitioner. För det första menar han att det behövs åtgärder för att uppdatera samhällets strukturer till den samtida befolkningens behov och förutsättningar. Vi kan inte ha en generell politik för ett Sverige som inte finns och särlösningar för människor som normen definierar som ”de andra”. Här behövs ett förutsättningslöst politiskt utvecklingsarbete som inte räds gamla konventioner. För det andra menar han att en ny svensk normalitet måste växa fram, en svensk självbild som faktiskt speglar dagens svenska befolkning. Här måste socialdemokratin börja med sig själv.
Även om valdeltagandet bland utlandsfödda som grupp, jämfört med svenskfödda är lågt, har människor som invandrat till Sverige av hävd ofta röstat på socialdemokraterna. Anledningen är självfallet att de startat sitt liv i Sverige i klassiska låglöneyrken och därmed attraherats av socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Detta är en vikande trend. Socialdemokraterna har en särställning i storstädarnas förorter men den är inte av högre makter given. Varför ska förortsborna rösta på socialdemokraterna om man varken i praktisk politik eller i representativitet visar att man har en politik för människorna som bor där? Och varför ska klassresenären som tagit sig vidare från det första låglöneyrket rösta på socialdemokraterna om socialdemokratin varken har politiken mot orättvisorna eller för att uppnå drömmarna?
Det finns ljusglimtar i socialdemokratin. När SSU i nästa vecka har kongress kommer delegationen från mitt hemdistrikt Stockholms län, det vill säga från Stockholms förorter, till största delen att bestå av människor som är födda utanför Sverige. De driver just en politik för att uppdatera samhällsstrukturerna och krossa den svenska normen. Det är resultatet av ett arbete där man både politiskt och organisatoriskt suddat ut idén om den andra, invandraren, svartskallen eller blatten, och istället angriper samhällets orättvisor, hur komplicerade de än må vara.
Socialdemokratin har en lång men nödvändig väg att vandra. Vi är många som älskar de socialdemokratiska idéerna om jämlikhet som förutsättning för allas frihet och som är beredda att hjälpa partiet på vägen. För till syvende och sist är det en överlevnadsfråga. En socialdemokrati som inte klarar av att se alla samhällets förtrycksstrukturer och se hur de samverkar har inget existensberättigande. Och huvudansvaret har den nya partiledningen.
