Ju ”schystare” socialdemokratiskt politik som presenteras - desto lägre blir förtroendet hos väljarna. Betyder det att det forna (S)verige inte längre bryr sig om det gemensamma? Nej, det är precis tvärtom, menar Anna-Klara Bratt som hävdar att väljarna helt enkelt är rationella.
I veckan presenterades ytterligare en opinionsundersökning som bekräftar socialdemokraternas stadiga kräftgång. Rekordlåga 27,7 procent noterades i SCB:s väljarbarometer för november. Strålkastarljuset riktas åter mot Håkan Juholt och hans golgata genom de svenska medierna fortsätter ännu en vecka.
Många drar nu slutsatsen att Håkan Juholt och socialdemokraternas låga förtroendesiffror i opinionsundersökningarna är detsamma som svagt folkligt stöd för en solidarisk fördelningspolitik. Det behöver inte alls vara fallet. Det kan i själva verket vara precis tvärt om.
Backar vi bara några år i tiden hade socialdemokraterna närmast egen majoritet i opinionsundersökningarna. Stödet minskade i takt med att partiet accepterade jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag, trots att det redan hade visat sig att det i huvudsak är höginkomsttagare som tjänar på jobbskatteavdragen. Inte sjukvårdsbiträdet eller barnskötaren som Fredrik Reinfeldt så gärna lyfte fram.
Sedan förlustvalet 2006 har socialdemokraterna accepterat tre jobbskatteavdrag man först sade sig vara emot. I valrörelsen 2010 hörde vi inte ett ord om att återställa skatterna. Tvärtom fick vi veta att man inte vinner val på skattehöjningar. Frågan är om det inte just skatterna och fördelningspolitiken i själva verket gav socialdemokraterna makten i nästan 40 år under 1900-talet?
Det finns ett obehagligt drag av misstro mot såväl partimedlemmar som sympatisörer när man utgår ifrån att viljan att dela på kostnaderna för det gemensamma är obefintlig. Ett slags omyndigförklarande som bara ökar i takt med att de politiska löftena haglar trots att skattehöjningarna uteblir. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Kejsaren har ju inga kläder!
De fagra löftena om utrotad barnfattigdom, utplanade klasskillnader och upprustad infrastruktur blir inte trovärdiga om man inte vågar återställa skatterna. Det fattar alla – utom socialdemokrater i ledande funktioner?
För alla de, i huvudsak kvinnor, som ansvarar för omsorgen i samhället vare sig ersättningen sjunker eller utgår har jobbskatteavdraget inte gjort livet lättare. I reda pengar är avdraget marginellt men i ökat arbete och försämrade arbetsvillkor är förändringarna kännbara.
När SVT Forum konfronterar Håkan Juholt med hur man ska finansiera en bättre välfärd på partiets förtroenderåd förra helgen svarar han med att man föreslagit en skattehöjning för de med inkomster på över 50 000 kronor. Därmed har man också preciserat inkomstspannet på sina väljare. För många S-väljare är det en bra bit kvar till inkomster på 50 000 kronor.
I veckan föreslog till och med OECD i en ny rapport att skatterna höjs då de ekonomiska klyftorna nu är så stora att de riskerar att leda till ”sociala motsättningar”.
Frågan är vad socialdemokraterna är så rädda för? Sin egen politik? I så fall är kräftgången i opinionen inte alls något mysterium. Våga utmana med höjda skatter så kanske väljarna kommer tillbaka – vare sig Håkan Juholt sitter kvar eller ej.
