Den 16 oktober skrev Kristian Lundberg en text i Helsingborgs Dagblad. Texten handlade om mäns våld mot kvinnor och byggde på offentlig statistik över våld och misshandel från Brottsförebyggande rådet (Brå), samt erfarenheter av att på nära håll se hur våldsutsatta kvinnor bemöts i polisförhör, i domstolar och i samhället i stort.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Samma dag som artikeln publicerades rasslade det till av mejl från kränkta män. De undertecknade med namn och titel. Männen ansåg att Kristian Lundberg drog alla över en kam och att han måste vara manshatare. En man som undertecknat sitt mejl med titeln tandläkare skrev att Lundberg hade fått för lite kuk. Andra kallade honom judesvin.
– De här mejlen var indirekt ett försvar för mäns rätt att slå sina hustrur. Det anses att sådant här ska skötas inom familjen. Det var väldigt obehagligt att läsa, berättar Kristian Lundberg.
Hätska reaktioner
I en uppföljande artikel reflekterade Kristian Lundberg över de hätska reaktioner som artikeln väckte. Han frågade sig varifrån hatet kom, och oförmågan att angripa sakfrågan: vad ska vi göra åt mäns våld mot kvinnor?
Vi backar några steg. Det hela började med att Kristian Lundberg kom i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet av sina partners. Vid flera tillfällen följde han med vid polisförhör och domstolsförhandlingar. Den flathet med vilken samhället mötte kvinnorna överraskade honom.
Han såg poliser lägga undan anmälan och ge kvinnan rådet att byta kommun. Han bevittnade en domstolsförhandling där en läkare och vittnade om hur hygglig en misshandelsåtalad man var. Det visade sig sedan att läkaren själv var dömd för misshandel. Överallt en ovilja att se männens våld som något annat än enskilda män som slår enskilda kvinnor. En ovilja att se våldet mot kvinnor som ett oacceptabelt och systematiskt våld.
– Jag blev chockad över den patriarkala strukturen i samhället, som var så förfärande tydlig och slog till med full kraft, och som jag hade varit förskonad från som vit medelålders man, säger Kristian Lundberg.
Inte lika inför lagen
Han är ute och går med sin hund medan vi pratar. Märkbart upprörd, orden forsar ur honom.
– En kvinna som är nära bekant till mig har ansökt om besöksförbud åtta gånger och fått avslag varje gång. Det gäller en man som är dömd för att ha misshandlat henne. Hon har gjort allt man kan göra, han kommer ändå alltid tillbaka. Om jag hade haft en person som stått utanför min port och skrikit på mig, då lovar jag att jag hade fått besöksförbud på en kvart.
Blev du förvånad över bemötandet som kvinnorna fick från polis och rättsväsende?
– Jag har blivit förvånad, ja, det måste jag säga. Jag har haft känslan av att vi lever i något slags rättssamhälle på samma villkor. Det kan jag verkligen inte säga längre – att vi lever på samma villkor. Och det här patriarkala systemet gör att jag inte förstår det förrän jag får det mitt framför näsan för mig, säger Kristian Lundberg.
Det var inte bara upprörda män som kontaktade Kristian Lundberg efter den första artikeln. Mejl kom också från kvinnor som berättade sina livshistorier: om hur de lämnat männen, hur lite hjälp de fått, polisens råd alltid detsamma: flytta så långt bort du kan från hemkommunen (läs: mannen), lämna allt, börja om på nytt.
Den inblick han fått i kvinnornas verklighet beskriver han med ord som frustration och förtvivlan. Han är frustrerad över problemets vidd och bristen på handling från de som har till uppgift att värna om människors – ja, också kvinnomänniskors – trygghet.
– Det här är ingenting man talar om. Och när man talar om det så söker man hela tiden förklaringar till mannens beteende, men herregud, det är ju förbjudet att slå folk! Det finns ingen ursäkt att slå sin partner!
Men är det verkligen så tyst i de här frågorna? Jag tänker på alla kvinnojourer och feminister som har pratat och skrivit om det här i evigheter.
– Precis. Det är verkligen inte tyst i den bemärkelsen. Men vad vi alla är överens om är att det är orättfärdigt, och polisen avsätter pengar för överfallslarm och till att bekämpa våld i hemmet, men det händer ingenting, ingen tar det på allvar.
Kontroversiellt skriva om mäns privilegier
Han berättar att det ständigt är kö till kvinnojourerna i Lund. Kommunen gör inget åt det.
– Ska kvinnorna stanna hemma då, och få på käften tills det finns plats? Frågan om mäns våld mot kvinnor kan aldrig bli en fråga för ideella krafter, det är ett samhällsproblem med en helt och hållet patriarkal struktur som måste genomanalyseras och förändras i grunden, säger Kristian Lundberg.
Tror du att det är någon skillnad när män respektive kvinnor talar/skriver om det här?
– Jag tror det blir olika reaktioner. Känslan av upprördhet hos männen som kontaktat mig beror på att jag beskrev mina privilegier som man och vit. Man har ett företräde som man i dagens samhälle. Hade texten varit skriven av en kvinna hade den nog blivit avfärdad som feministdravel.
Nu har det gått en och en halv vecka sedan den här ”stormen” började. Vad har du för känslor kring det hela?
– Jag känner en genuint stor okunskap hos mig själv. Jag trodde jag var öppensinnad och verkligen ville förstå, men kunde inte förstå förrän jag fick det uppkört i huvudet på mig. Jag har blivit ännu mer övertygad om att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som visar hur ojämlika vi är, olika inför lagen. Jag har börjat ana vidden av det men kan fortfarande inte begripa hela strukturen.
Den här oviljan att se det som ett strukturellt problem, kan det till viss del ha att göra med att Sverige ofta sägs vara ett nästintill jämställt land?
– Vi har ju inte kommit någonstans. Allvarligt talat, en 40-procentig ökning av våld mot ensamstående mödrar och mot kvinnor i yrkeslivet, hur kan man få det att gå ihop med ett jämställt samhälle? Det går ju inte.
