Hej, Andreas Degerhammar, programchef på Göteborgs filmfestival. Hur ser det ut med fördelningen mellan kvinnor och män bland upphovspersonerna?
– De exakta siffrorna brukar vi sammanställa först efter festivalens slut, men vi jobbar aktivt på att ha en bra könsbalans. Framför allt är vi väldigt angelägna om att ha en jämn representation bland de mer profilerade filmerna. Men det är dumt att jag inte har några siffror klara nu, det borde jag ju ha.
Hur jobbar ni med det?
– Vi gör 90 % av vårt urval på internationella filmfestivaler och där brukar könsbalansen se enormt dålig ut. Så då har vi som policy att försöka se allt som görs av kvinnor. Det är vår prioritering.
Har du några filmtips till festivalbesökare som vill slippa stereotypa könsroller?
– Oh ja. Ett tips är Attenberg av grekiska Athina Rachel Tsangari som är nominerad till The Ingmar Bergman debut award. Den handlar om en ung kvinna vars pappa ligger för döden samtidigt som hon upptäcker sin egen sexualitet. Det är kul för hon får vara både freaky och galen. Tsangari är nästa stora arty-stjärna det är jag ganska säker på
.– Sedan har vi en annan debutfilm som också tävlar om Bergmanpriset, The Arbor, en experimentell film som blandar dokumentärt material med dramatisering. Den handlar om pjäsförfattaren Andrea Dunbar som var framgångsrik men dog ung och hade ett tufft privatliv. Regissören Clio Barnard har låtit skådespelare läsa in ljudfiler som hon klippt ihop med filmmaterial från pjäserna och Dunbars miljöer.
– En mer traditionellt berättad debutfilm är norska Limbo av Maria Södahl. Den handlar om en kvinna som åker till sin man som jobbar i Trinidad. När hon kommer dit förväntas hon vara lyxhustru men hon klarar inte riktigt av det. Det är också en intressant könsrollsskildring.
– Och sedan har vi förstås vår retrospektiv över Gunvor Nelson, en av våra största experimentella filmskapare. Hon kommer att vara här, 80 år gammal. Det blir en exposé över ett 50-årigt konstnärskap som vi gärna vill slå ett slag för.
