I panelen, Hanna Hallgren, Pia Laskar, Stina Svensson och Iki Gonzalez Magnusson, vilka representerar olika generationer av lesbiska feminister.

Sandra Dahlén, som modererade diskussionen, vände blicken mot Pia Laskar och Hanna Hallgren med orden ”Ni som är lite mer historiskt bevandrade”, och bad dem berätta om hur det har sett ut i Sverige med lesbiska mötesplatser och organisering. När började det?

Pia Laskar, som bland annat är idéhistoriker och undervisar i genusvetenskap, pratade först om ordet lesbisk, som enligt Svenska Akademiens ordlista redan på 1900-1910-talet var ett skällsord för manhaftig kvinna, för kvinnor som bar kostym eller för kvinnor som organiserade sig tillsammans.

– Under 1950-talet, av vad man kan läsa i RFSL: s utrikespolitiska arkiv, så klagar kvinnor på att det är mansfrågor som tas upp på deras möten och männen klagar på att så få kvinnor är organiserade, sa Pia Laskar.

Hanna Hallgren, som är poet, undervisar i genusvetenskap och har skrivit en avhandling i lesbisk feminism under 1970-1980-talen i Sverige berättar att det var också då under 1950-talet, när RFSL startades, som den första kvinnan började i organisationen, kassören fröken Svensson. Annars delades organisationen upp mellan män och kvinnor. I Stockholm fanns Kretsen för männen och Diana för kvinnorna. De levde alltså mer enskilda liv än hade gemensamma fester. Diana blev ett dragplåster för kvinnor som kände sig välkomna som kvinnor där.

– Det skapades klasstratifieringar på den tiden, olika klubbar drog till sig olika samhällsklasser, sa Hanna Hallgren.

Hon berättade också att 1969 var året som den första lesbiska kvinnan författaren Eva Alexandersson ”stod fram”, motsvarigheten till dagens ”komma ut”. Fram till 1970-talet pratades det inte så mycket om lesbisk kamp, eftersom lesbiska och bögar var organiserade tillsammans, utan om homosexuella kvinnor kopplade till bögarna.

– 1970-talet blev en resa in för lesbiska att bli kvinnor, innan var de en erotisk minoritet som inte räknades som kvinnor utan som en slags gräns till något annat. Men nu tar man tolkningsföreträdet att lesbiska är de bästa och de mest politiska som inte slösar någon som helst energi på patriarkatet överhuvudtaget. Detta blir också provocerande att säga, sa Hanna Hallgren.

Att vara lesbisk är också laddat med att man har kommit ut, är knutet till kvinnokamp och socialistisk kamp mot kapitalet och mot patriarkatet, förklarar Hanna Hellgren. Lesbiskheten politiseras, och kvinnor som inte riktigt har kommit ut, beskrivs som truckisar eller discotjejer.

Flatan tillbaka

En sammanfattning av vad som hände under 1980-talet fram till 2000-talet är bland annat att under 1980-talet togs skällsordet flata tillbaka. Diskussioner förekom om man verkligen kunde använda en förtyckande term i ett frigörande syfte. Den tiden var även bildningens era med studiecirklar och kurser som anordnades på bland annat Kvinnohöjden och Kvinnofolkhögskolan.

Under 1990-talet anordnades direktaktioner, nya allianser bildades, en del lesbiska går i hop med bögar igen för att driva vissa frågor, andra går till vänster eller till andra grupperingar, rörelsen splittras åt olika håll och enfrågekamper som lesbisk inseminering drivs, queerfeminismen slår igenom, på universiteten införs genusvetenskap.

Sandra Dahlén sammanfattade att de gemensamma dragen från 1950-talet fram tills nu är fest, och olika mötesplatser. Kontinuiteten i den lesbiska kampen, menade Pia Laskar, är sexualiteten och Hanna Hallgren tyckte att en kontinuitet också är att ingå i olika slags allianser som speglar samhället.

– 2000-talet är den intersektionella kampens decennium då nya strategier och allianser bildas, sa Pia Laskar.

Lesbisk kamp i dag?

Har vi någon lesbisk kamp i dag? undrar Sandra Dahlén och riktar blicken mot Iki Gonzalez Magnusson, undervisar på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och i bland annat feminism och hip-hop.

– Hej, jag lever. Vi får inte glömma Göteborgs lesbiska festival som startade 2003. Som ung lesbisk har den betytt väldigt mycket för mig, sa hon.

Hon förklarade att hon ser 1970- och 2000-talets kamper som samma kamp fast med andra metoder. År 2002-2003 fanns Flatfront i Göteborg som hade Lesbiska Ligan som förebild.

Stina Svensson, talesperson Fi, vars lesbiska kamp började politiskt via teatern i Göteborg ville återgå i samtalet om det där med lesbisk som skällsord.

– Eftersom det fortfarande används i dag. När Feministisk initiativ bildades var det stort rabalder, att jaha nu gaddar de ihop sig igen de där lesbiska feministerna, just för att det var en organisering. Så om det är ett skällsord då vill jag ha ordet lesbisk tillbaka igen, sa hon.

Feministiskt Perspektiv fick ett samtal med Stina Svensson efteråt där hon sammanfattar och beskriver sina egna reflektioner och vilka frågor Fi vill lyfta och driva.

– Intressant i samtalet var både analys av och hur den lesbiska organiseringen genom tiderna har förändrats. Från det att man har en syn på patriarkatet och könsmaktsordningen som huvudtema fram tills i dag med en mer intersektionell förståelse av hur makt och förtryck ser ut. Men också att vi i dag är så upptagna att vi inte ser att vi har en strukturell diskriminering och rasism i samhället. Det är väldigt viktigt att organisera sig mot det här.

– Frågor som berör Pride är att vi vill utforma en samlevnadsbalk istället för en äktenskapsbalk, i en samlevnadsbalk kan man ingå juridisk och ekonomiskt samliv oavsett hur man lever, men det ska vara bortkopplat från kyrkan. Vi kräver också att tvångssteriliseringslagen ska bort.