Panelsamtalet arrangerades av Feministiskt Initiativ. Partiets talesperson Sissela Nordling Blanco beskrev inledningsvis kort vad hon menar med intersektionalitet: ett verktyg för att analysera hur ojämlikhet skapas.

Forskaren Irene Molina, en av dem som introducerade begreppet i Sverige, menade att intersektionalitet har en stor emancipatorisk potential men att det tyvärr har blivit ett ihjälkramat begrepp som till viss del har tömts på sin förändrande kraft. Som exempel nämnde hon att det finns universitetskurser om intersektionalitet som fokuserar på själva kategorierna kön, sexualitet, ras, klass och funktionalitet – utan att nämna hur dessa kategorier skapas.

– Intersektionalitet föddes inte för att hjälpa de redan normerande grupperna att förstå sig själva, utan det behövs för att förstå de mekanismer som skapar privilegier. Hur till exempel vithet skapas som en normerande kategori, sade Irene Molina.

Intersektionalitet kritisk perspektiv

Det är inte bara inom akademin som intersektionalitet har omfamnats, även inom politiken vill många stoltsera med att vara intersektionella. Sissela Nordling Blanco menade dock att det inte går att ”vara intersektionell”. Snarare handlar det om att ha ett kritiskt perspektiv.

– Intersektionalitet ger inga färdiga lösningar. Det finns mångfaldsprojekt som har haft målet att få in personer som ska personifiera mångfalden, i stället för att man granskar problematiska strukturer. Då missar man att granska makten, sade hon.

När panelsamtalets moderator Madelen Lundin frågade panelen om hur aktivister och organisationer kan jobba med marginaliserade grupper, reagerade flera på själva frågeställningen. Irene Molina ville vända på frågan och i stället fokusera på vad det är som gör att till exempel en invandrad kvinna ses som avvikande, varför en person som går med båda sina ben anses vara normal eller hur länge en främling är en främling.

Tillgänglighet eftersatt område

Iki Gonzalez Magnusson, projektledare för Utopia som bland annat jobbar med funktionalitet och tillgänglighet, tyckte att det var svårt att överhuvudtaget diskutera frågan om marginaliserade grupper när inte ens det pågående panelsamtalet var tillgängligt för alla.

– Det här föredraget är inte teckentolkat. Det är så oerhört få programpunkter på Pride som är teckentolkade. Jag känner att det blir svårt att prata om det här, för vi har inte ens kommit upp till trappsteg ett, sade Iki Gonzalez Magnusson.

Alla som deltog i panelsamtalet var relativt eniga om att just frågor om tillgänglighet och funktionalitet är det område som är mest eftersatt såväl i akademin som i politiken.

Samtalet kom till lika stor del att handla om hur intersektionalitet kan användas i praktiken, som hur det inte bör användas. Sissela Nordling Blanco betonade att det är viktigt att fokusera på strukturer och att inte lägga ansvaret för ojämlikhet på individer. Annars riskerar förklaringsmodellerna till ojämlikhet att bli stigmatiserande. Hon gav exempel från ett seminarium om arbetsmarknaden, där invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden hade förklarats med analfabetism. Rasistiska strukturer på arbetsmarknaden nämndes inte som en möjlig förklaring.

Enligt Sissela Nordling Blanco har det i politiska sammanhang uppstått ett missförstånd kring hur begreppet intersektionalitet förhåller sig till kategorier. Det finns till exempel en uppfattning om att invandrade kvinnor per automatik är en extra utsatt grupp, på ett sätt som antyder att problemet ligger i kategorierna kvinna och invandrare.

– Men man frågar sig inte vad det är som gör att de här kategorierna finns. Man pratar inte om rasismen och sexismen på arbetsmarknaden, som är det verkliga problemet, sade Sissela Nordling Blanco.

Madelen Lundin frågade Sissela Nordling Blanco hur Fi arbetar med intersektionalitet i praktiken.

– Det handlar om vilka politiska frågor vi prioriterar, vilka de är till för och hur vi gör politiska analyser av samhället. Ett konkret exempel är att vi arbetar för att otillgänglighet ska ses som en diskrimineringsgrund, sade hon.

Hon menade också att Fi behöver öka kunskapen inom hela organisationen, så att intersektionalitet inte blir något som några få intresserade arbetar med utan att det finns med i alla analyser.

Ifrågasätta sig själv

Hela panelen var enig om att det viktigaste är att intersektionalitet används som ett maktkritiskt perspektiv.

– Det handlar om att vara kritisk mot all form av maktutövande. Inte minst handlar det om att ifrågasätta sig själv, sade Stefan Gadd Dahlgren, lärare i samhällskunskap och historia i gymnasieskolan.

Intersektionalitet är också ett sätt att ifrågasätta varför vissa saker anses vara mer normala än andra, och ett sätt att studera hur kategorier skapas. Men samtidigt som kategorier – till exempel ”invandrare” – är konstruerade och föränderliga, kan de utgöra en bas för motstånd. Det påpekade både Irene Molina och Sissela Nordling Blanco, något som den feministiska och antirasistiska tankesmedjan Interfem utgör ett exempel på.

Till dem som vill använda intersektionalitet i praktiken gav Sissela Nordling Blanco en sista uppmaning.

– Det är viktigt att rannsaka sig själva som organisation. Man kan inte bara stanna vid konstaterandet ”åh, vi är en så vit och medelklassig organisation”. Det viktiga är: vad ska vi göra åt saken? Intersektionalitet måste vara mer än att erkänna en brist, det förpliktigar till aktiva handlingar. Ett konkret exempel är att man inte kan ha sina möten i en lokal där inte alla kommer in, sade hon.

Sista ordet fick Irene Molina.

– Allt ska ifrågasättas, till och med begreppet intersektionalitet!