Kjell-Åke Andersson är regissören som ska filmatisera författaren Åsa Linderborgs självbiografiska roman Mig äger ingen . Men först ut är Någon annanstans i Sverige som har en ovanligt mäktig skådespelarensemble.

Eller vad sägs om Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Peter Andersson, Marie Richardsson, Björn Gustafsson, Lars Lind, Sussie Ericsson Jonas Inde, Meg Westergren och så vidare. Manuset är skrivet av Hans Gunnarsson efter hans roman med samma titel och utspelar sig i en by i Piteåtrakten i Norrland.

Filmen handlar om flera människors liv som skildras parallellt och som i slutet binds samman. En av mina svenska favoritfilmer är Daniel Alfredssons Tic Tac, också den en parallelhistoriefilm.

I sina bästa stunder påminner Någon annanstans i Sverige om Tic Tac, som verkligen lyckas med parallellhistorier. Det som kännetecknar alla människor i Någon annanstans i Sverige är att de har en längtan bort till en annan värld och deras cyniska inställning till sin tillvaro bidrar till att göra filmen tragikomisk, inte helt olikt Roy Anderssons Sånger från andra våningen och Du levande.

Filmen har en mängd fina rollprestationer. Peter Andersson, som nästan alltid får spela kriminell eller göra annan tvivelaktig karaktär, gör här en känslosam roll som byns omöjliga ”byfåne” som inte tar tag i sitt liv, trots att han vunnit flera miljoner på lotto. Mikael Persbrandt gör en återhållsam roll som sonen som för längesedan lämnat byn och sina alkoholiserade föräldrar bakom sig för ett liv i Stockholm med sin käraste men återvänder för en kväll.

Men starkast av alla lyser två kvinnor. Först ut, Sussie Ericsson som vi bäst känner igen som komiker (bland annat c/o Segemyhr) och sångerska i ABBA – The True Story och andra teateruppsättningar. Här gör hon en rollprestation som jag inte trodde hon var kapabel till – en sorgsen skildring av ensam kvinna som längtar efter bekräftelse och kärlek.

Hon arbetar som kassabiträde på Konsum där hon pratar engelska med de fåtal kunder hon betjänar – anledningen är att hon tillbringar kvällarna på en kurs i engelska för nybörjare eller ”för döva” som läraren kallar dem i det dolda.

Medan hon försöker vidga sina vyer och utmana sig själv genom att lära sig ett nytt språk fnyser hennes bittra, cyniska och trångsynta man åt henne. Hennes man begränsar henne, precis som byn hon bor i.

Den andra är Helena Bergström som alltför sällan får visa sin stora talang på filmduken utan istället blir hänvisad till den gråtande kvinnan i sin mans filmer. Det är i andra sammanhang som hon är bäst,som här där hon gestaltar en deprimerad, alkoholiserad kvinna som är fast i ett destruktivt förhållande med en maktgalen polis.

Jag blir inte förvånad om Bergströms prestation leder till en Guldbaggenominering på nästa års gala. Det är Sussie Ericsson och Helena Bergströms karaktärer som jag bär med mig efter filmens slut.

Någon annanstans i Sverige är ojämn, vissa scener berör starkt medan vissa bara går mig förbi. Men tidsperspektivet fungerar bra och tack vare nämnda rollprestationer och ett oväntat slut är filmen mer än sevärd.

Inte i samma klass som Roy Anderssons filmer eller Tic Tac men ändå en film att vara stolt över. En regissör som får sina skådespelare att prestera bättre än vad åskådaren tror att de är kapabla till är värd all respekt.

Det ska bli mycket intressant att se vad Kjell-Åke Andersson gör med en av de senaste årens mest hyllade böcker Mig äger ingen. Jag tror att det kan bli riktigt intressant.