Låt mig säga det direkt: Tv4:s nya miniserie Stockholm-Båstad måste vara något av det mest vämjeliga jag har sett på svensk teve. Utan tvekan står den för den mest motbjudande könsrollsskildring jag haft oturen att ta del av på den här sidan millenieskiftet.

Att substantiella summor pengar – åtminstone av rollistan att döma – 2011 satsats på en sådan avträdesprodukt till pubertal runkfantasi är ett djupt deprimerande tidstecken. Det borde inte vara möjligt.

Upplägget är som följer: Pavel, misslyckad före detta tennisspelare gestaltad av seriens upphovsperson, Peter Magnusson, får en otippad chans till come back i Swedish open i Båstad. Hans tokroligt gränslöse odåga till bästa vän Danne (Ola Rapace) föreslår att de ska ta sig dit i båt från Stockholm. Och se, en skojfrisk resa full av pojkaktiga busstreck kan ta sin början.

Som i alla road movies anar vi att resan också ska bli en resa mot personlig utveckling för huvudkaraktären. I det här fallet förstår vi redan från början vilken denna utveckling är: det ska göras karl av den sorglige veklingen Pavel.

För trots att Pavels status som hopplös föredetting präntas in i oss genom nedsättande kommentarer om hans ålder och katastrofala ekonomi och genom att avskedas från sitt redan innan förnedrande jobb som knattetränare, framgår det med all önskvärd tydlighet att det är Pavels otillräckliga manlighet som är det verkliga problemet.

Han är modersbunden, hunsad av sin tyranniske far och trånar dessutom efter sin före detta flickvän och den förlorade tvåsamheten. Han får sparken för att han är ”för snäll” och har inte ens stake nog att nedlägga en vrålsnygg partytjej, trots att hon spänner ögonen i honom och flera gånger upprepar att hon ”är ett bra ligg”. Ack, ack, ack, inte konstigt att livet inte går Pavels väg. Han är ju en riktig käring.

Till hans räddning kommer lyckligtvis Danne, bokstavligen inskuttande på Pavels jobb och torrjuckar glatt inför de förskrämda tennisknattarna. Det är dags för båtresa med ”hållkäftenfester” och ”grogghoror”. För här har vi en riktig karlakarl som som super och knullar och slåss med samma spjuveraktiga leende.

Danne kan konsten att leva livet som en enda lång svensexa utan att be om ursäkt för sig. Han försitter inget tillfälle att ragga, hånglar till och med upp Pavels syster framför ögonen på både honom och mamman. Förklarar sig med att ”fan vilka pattar din syrra har fått, har hon gjort dem?” Och trots att Danne dricker sprit ur dricksglas har han ändå potensen i behåll för att nedlägga sina villebråd.

Självklart är Danne också en riktig lustigkurre med förkärlek för misogyna formuleringar, könsord och bögskämt. När bensinen tar slut är det ”på mushåret, ja det var verkligen på fitthåret”. Och ett skämt så roligt att Danne måste dra det två gånger under seriens första halvtimme handlar om tjejen som går till doktorn för att hon hittar smulor i sängen och får diagnosen ”bullfitta”.

Karaktären Dannes dramturgiska funktion är uppenbarligen att agera huvudpersonens ohämmade alter ego, den fria kontrasten som ska uppväcka Pavels förtryckta manlighet. Han börjar med att montera ner ansvarskänslan genom att sabotera Pavels försök att ladda inför come back-matchen.

Herregud, en rkigt karl kan ju inte beställa in makaroner och mjölk, inte undra på att den snygga servitrisen på sjökrogen börjar prata barnspråk med Pavel! Danne drar en ”inverterad ubåt” (jäger i ett ölglas med ett snapslags öl i), beställer in fyra flarror vin och får Pavel med på noterna. Snart sitter de muntra gossarna och tävlar om att reta gallfeber på hovmästaren (en sur moralkärring, förstås).

Att Pavels potential som tokroligt praktarsel äntligen är på väg att komma till sin rätt blir uppenbart när han fnissande beskriver vinets bouquet som ”osten från en gammal mans stjärt”. I en triumfatorisk frihetsgalopp genom sommarnatten flyr våra charmiga busfrön fältet med såväl vinpavorna som den snygga servitrisen i släptåg.

När så flaskorna är tömda, nattens grogghora påsatt och Danne vederbörligen pucklat på ett muskelberg gryr morgonen och Pavel får belöning för sin läraktighet. För medan de glada gamängerna snor ihop lite bensin till båten erkännaner Dannes generöst ”Det är lite kuk i dig i alla fall, Pavel. Tänk om din pappa kunde se dig nu, hur modig du är”.

Sammantaget är karaktären Danne en av de mest skamlösa hyllningarna till den stereotypa manlighetens allra mest atavistiska avarter jag någonsin sett. I ett mer begåvat sammanhang hade någon typ av poäng kunnat göras av detta. Men i Stockholm-Båstad finns inga av Tv4:s förra humorserie Solsidans ansatser till ironiserande sedeskildring.

Dannes roll i dramat är inte karikatyrens, utan narrens. Han är den som ges tillåtelse att säga och göra det som andra inte vågar men innerst inne skulle vilja. Och till dessa andra misstänker jag att inte bara huvudpersonen Pavel räknas utan också manusförfattaren.

Annars har jag svårt att hitta någon förklaring till den orgie i könsord och fullständigt oförblommerat misogyna och homofoba smålustigheter som Peter Magnusson vällustigt låter smattra ur Dannes mun med närmast patologisk frekvens. Än mer egendomligt och oroväckande är att publiken uppenbarligen förväntas dela denna förtjusning.

I det sammanhanget framstår det nästan som en petitess att seriens kvinnor genomgående skildras som endera villiga raggoffer eller sura och gnälligt glädjedödande flickvänner (som man enligt Danne måste vara otrogen mot för att inte vara otrogen mot sig själv). Det är stereotyper som blir en självklar följd av den glorifierade otyglade manlighet som är seriens egentliga tema.

För vad både Magnusson och Tv4 tydligen är övertygade om att svenska folket ska skrocka igenkännande åt, är bilden av att det under alla mäns förmodat tunna fernissa av hygglighet, mognad och politisk korrekthet finns en Danne som väntar på att släppas fri.

Och för att resa sig ur sitt misslyckande måste varje Pavel först skaka av sig de effeminerande bojorna av romantiska fantasier, ansvarskänsla och kvinnorespekt och ge sig ut de på vilda äventyr den manliga naturen kräver. Det är bortom beklämmande. Och en grov förolämpning mot både kvinnor och män.

Nu återstår för all del två av seriens tre delar och enligt road moviens dramaturgi bör också Danne genomgå en viss utveckling under resan. Men om så handlingen tar en vändning där Danne döms till sensiträning och påföljande tvångsvård av ett anarkafeministiskt kollektiv, räcker detta första avsnitt för att för alltid ge Stockholm-Båstad en framträdande plats i tevehistoriens skräckkabinett. Och för att förläna Tv4 en plats i skamvrån för lång tid framöver.