Tvärtemot hur det ofta framstår i den offentliga debatten, bryr sig allt fler i Sverige om sina medmänniskor. Enligt en aktuell attitydrapport är de flesta beredda att betala mer i skatt för att alla ska kunna få bra sjukvård, pension och arbetslöshetsförsäkring.
Rapporten Trygg, stöttande, tillitsfull? Svenskarnas syn på socialförsäkringarna är skriven av Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet. I rapporten framkommer att solidaritet är något viktigt för allt fler.
För sin egen del har folk i Sverige fortfarande ganska stor tilltro till socialförsäkringarna, till exempel att de ska få sjukersättning om de skulle bli sjukskrivna en månad. De svarande tillfrågades inte om eventuell oro för att bli utförsäkrad, vilket är problem som har tillkommit efter att undersökningarna startade för 25 år sedan, påpekar Svallfors i rapporten.
Mest oroade för sin personliga del är folk i dag för pensionen. Nästan hälften har svarat att de inte tror att de kommer att kunna få en rimlig levnadsstandard som pensionär.
Allmänt lågt förtroende
När frågan inte gällde en själv, utan hur Sverige klarar socialförsäkringarna, var svaren betydligt mer negativa. Allra mest negativa var folk till hur de äldre tvingas ha det – nästan varannan tror inte att Sverige står för en god äldreomsorg eller kan garantera att ålderspensionärerna får en hygglig levnadsstandard. Men det trodde folk inte vid den förra mätningen 2002 heller.
Den största förändringen gäller tilltron till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Där har förtroendet minskat, särskilt för sjukförsäkringen.
Vill betala solidariskt
När det gäller finansieringen av välfärden frågade enkätundersökningen dels om samhället över huvud taget ska stå för vård och omsorg, dels om socialförsäkringar i så fall ska finansieras kollektivt eller privat, och dels om folks egna vilja att eventuellt betala mer i skatt. Det visade sig att majoriteten vill öka stödet till äldreomsorg, sjuk- och hälsovård samt skola. Men framför allt har den personliga viljan att betala skatt för att bekosta välfärden ökat.
”Viljan att själv betala högre skatt ökar markant mellan 2002 och 2010. För flera områden rör det sig om förändringar på över tio procentenheter, vilket är ganska kraftiga förändringar” skriver Stefan Svallfors.
När det gäller sjukförsäkringen vill 85 procent att vi solidariskt och kollektivt ska betala för dem som är sjuka. 81 procent svarar samma sak om pensionerna. Det är de högsta siffrorna någonsin under den tid som mätningarna gjorts. För arbetslöshetsförsäkringen är siffran lägre – 66 procent – men fortfarande en klar majoritet. Även den siffran är en ökning från senaste mätningen (2006), då motsvarande siffror var 74 procent för sjukförsäkringen, 72 för pensionerna respektive 62 för arbetslöshetsförsäkringen.
”Sammanfattningsvis finns det alltså inga tecken på någon sviktande betalningsvilja på det välfärdsstatliga området. Tvärtom ökar den individuella skattebetalningsviljan under senare år, liksom stödet för kollektiv finansiering av socialförsäkringen” konstaterar Svallfors.
Underlagsrapporten ”Trygg, stöttande, tillitsfull? Svenskarnas syn på socialförsäkringarna”.
Minskad misstänksamhet
Något som däremot minskat är folks misstänksamhet mot varandra. Trots skriverier i tidningarna om fusk i försäkringssystemen svarade endast nio procent ”instämmer helt” på påståendet ”Många av dem som utnyttjar sjukvården är inte alls särskilt sjuka” liksom på påståendet ”Många av dem som får socialbidrag är egentligen inte fattiga”.
Störst misstänksamhet finns mot arbetslösa, där svarade 20 procent ”instämmer helt” på påståendet ”Många av dem som får arbetslöshetsersättning skulle kunna få ett arbete om de bara ville”. Men det betyder att 80 respektive drygt 90 procent inte känner den misstänksamheten mot sina arbetslösa respektive sjuka medmänniskor. Svallfors konstaterar att misstänksamheten mot andra var störst i slutet av 1980- och början av 1990-talet, och skriver vidare: ”Den befinner sig nu på samtliga punkter på sin lägsta nivå någonsin”.
Rapporten diskuterar också vad denna förändring beror på. Medierna har fortsatt skriva om fusk, även om det bara är enstaka fall. Men en skillnad kan vara att arbetslösheten i dag är strukturell och att det tillsammans med utförsäkringen av sjuka gjort att flera har släkt och vänner som har blivit arbetslösa, sjuka eller utförsäkrade.
”Den mer omfattande politiska debatten kring fusk, och den flitigare medierapporteringen
kring sådana frågor […], har alltså inte fått som följd att misstankarna om fusk ökat bland
allmänheten. I stället tycks det som egna och närståendes upplevelser av välfärdspolitisk utsatthet är en viktigare faktor bakom uppfattningarna i denna fråga” skriver Svallfors.
Olika perspektiv
Rapporten diskuterar också inställningar ur perspektiven klass, kön och ålder. Det framgår att klasskillnaderna har vuxit sedan 2002 i fråga om arbetslöshetsförsäkringen, där fler tjänstemän än arbetare tycker att ersättning är tillräcklig (även för dem med lägst a-kasseersättning). Däremot har klasskillnaderna minskat i synen på pension. Folk är i dag ganska överens om att den statliga pensionen inte ger en rimlig levnadsstandard.
Könsskillnaderna finns mest i kvinnors oro över sin egen pension. Den upplevelsen är svårt att se som annat än ett direkt resultat av de faktiska förändringarna av pensionssystemet under 1990-talet, konstaterar rapporten.
Lyckat eller misslyckat resultat?
Avslutningsvis diskuterar rapporten klasskillnaderna i synen på socialförsäkringarna.
”Att de grupper som är mest beroende av socialförsäkringen har det lägsta förtroendet för att den faktiskt fungerar kan på ett vis ses som ett politiskt misslyckande. Om en av välfärdspolitikens viktigaste uppgifter är att garantera marknadssvaga grupper en dräglig tillvaro är det naturligtvis ett problem om många av dem inte anser att den klarar denna uppgift” skriver Stefan Svallfors.
Men å andra sidan har de politiska förändringarna i socialförsäkringssystemet haft syftet att just öka skillnaderna mellan dem som arbetar och dem som inte gör det (oavsett av vilken orsak de inte arbetar) – eftersom alliansregeringen anser att större skillnad skulle öka folks vilja att arbeta. Ur den utgångspunkten, konstaterar rapporten, ”kan det naturligtvis ses som positivt att otryggheten ökat bland de marknadssvagaste grupperna”.
”I så måtto är det en lyckad politik vi ser resultatet av i tillitstappet för socialförsäkringarna under 2000-talet” skriver Svallfors.
