Frida Selander började spela gitarr tack vare en kvinnlig musiklärare på mellanstadiet och Bob
Dylan. Den senare är även skyldig till uppkomsten av en av den nya skivans låtar, Woman in me.

– Startskottet var en Dylan-låt, Man in me, en catchy och skön låt som jag gillar. Men vid nån punkt lyssnade jag på texten och liksom bara ( hon suckar ljudligt) gud, va tråkigt. Och jag tänkte på hur man kan ändra saker till sin egen fördel, för jag vill ju ändå lyssna på den låten. Så jag började vända och vrida på begreppen, det var kul att istället säga att kvinnan är mannen i mig.

Rocktradition

Genusfrågor är ett ämne som intresserar Frida Selander. Där tycker hon att hon har något att tillföra. Men om hennes texter motarbetar heteronormen är musiken stadigt förankrad i en anrik rocktradition.

– Jag har lyssnat på så himla mycket olika typer av musik, och vissa har präglat mig mer än andra. Jag hade en grungeperiod så Nirvana är en stark äldre influens, sen har jag lyssnat väldigt mycket på Patti Smith, Neil Young och Nina Simone. Just nu lyssnar jag också en del på modern dansmusik som Lady Gaga och Rihanna.

Try again baby är 29-åriga Frida Selanders åttonde album. Hon ger ut musiken på sitt eget bolag, Amasonoras, och spelar sedan 2006 med samma band. I dagarna har de fått en fjärde medlem.

Selander har också spelat med David Sandström Overdrive, som nu ligger på is, och även kört solo, något hon inte saknar.

– Jag tycker det är roligare med ett band, det blir mer livfullt och det händer liksom mer i låtarna i stunden live. Man kan improvisera på ett annat sätt som gör det mer intressant.

Oberoende

Det var Ani di Franco som inspirerade henne att starta upp sin egen skivetikett, oberoendet lockade.

– Det att man inte ska behöva vänta på att någon annan ska förstå det man gör, att någon annan ska ta sig tid. Allt bygger ju på att någon tror att de ska kunna tjäna pengar på en. När jag är min egen förstår jag helheten på ett annat sätt och är med i alla processer, det är en styrka.

Samtidigt innebär det arbete av ett slag som går utanför själva kärnan, som ju är musiken. Något de flesta som jobbar med kultur säkert känner igen sig i.

– Mitt egentliga jobb är att skriva låtar. Jag kämpar på med PR och gör det ganska bra, men jag är egentligen inte den personen. Min vision är att jag ska samarbeta med människor som kan ta de bitarna, men det är heller inte något man vill hasta fram, det gäller att hitta ett bra team.

Gubbqueer

Frida Selander har lyckats bli förknippad med benämningen ”gubbqueer” sedan bandet myntade begreppet för några år sedan.

– Vi blev uttråkade av att svara ”pop”, eller ”rock” på frågan om vilken slags musik vi spelar. Gubbqueer lät roligt, det var två poler som inte möttes så ofta och vi tyckte att det beskrev det vi gjorde. Och det funkade väldigt bra i båda lägren, såväl hos queerfeminister som hos gubbrockrävar.

Om nya skivan Try again baby säger hon att det låter ”ganska annorlunda” än tidigare.

– Jag tycker den är en hoppfull och positiv skiva, den har en ljus känsla i sig. Jag skriver ganska mycket om vara i stunden och mycket om personer runt omkring mig, kompisar och kärleksrelationer. Musikaliskt har den har ett renare sound som inte är så gubbigt.

Gubbigt eller inte, Frida Selanders bästa gitarriff känns klassiska vid första lyssningen.
På Västerbotten-Kurirens fråga tidigare i år om vad du samlar på svarade du riff. Vad har du för favoritriff, egna och/eller andras?

– Oj, vad svårt. Det är mer att man kommer på olika riff utan att det behöver bli nånting av det. Men riffet på Back-ups på nya skivan gillar jag väldigt mycket.