Initiativtagaren till Internationella kvinnodagen, Clara Zetkin, var en engagerad krigsmotståndare. Före första världskriget opponerade hon sig mot krigskrediterna till den Tyska staten. På motsvarande sätt firades kvinnodagen i Ryssland – första gången i februari 1913 – i protest mot det kommande kriget. 1914 tågade kvinnor i flera europeiska stater den 8 mars i protest mot det pågående kriget.

För Zetkin innebar krigsmotståndet att hon blev av med arbetet som redaktör för den socialdemokratiska kvinnotidskriften Die Gleichheit  (Jämlikhet). Det var inte sista gången som hon modigt stod upp för en politisk linje som hade sparat miljoner människoliv om hennes kolleger hade valt att följa den: som den tyska riksdagens äldsta ledamot höll hon 1932 ett tal om vikten att gå samman i kampen mot fascismen och nazismen. 1933 tvingades Zetkin i landsflykt.

I Sverige har feminister bland annat engagerat sig i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och frihet, som bildades i protest mot kriget 1915 och där bland andra Elin Wägner, Emilia Fogelklou, Matilda Widegren och Alva Myrdal varit verksamma. Kvinnoförbundet föresatte sig ett långsiktigt arbete för fred som inkluderade nedrustning och jämställdhet mellan könen och mellan stater. Numera arbetar IKFF i nära samarbete med FN och formulerar sina målsättningar i enlighet med FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter Global säkerhet ska skapas genom att förebygga krig och genom att skapa förutsättningar för fred genom jämlikhet och rättvis fördelning av resurser. Kvinnors jämlika deltagande på samhällets alla nivåer och ett tillvaratagande av deras kompetenser i fredsbyggandet står i fokus. IKFF verkar för nedrustning och stärkandet av ”fredskultur”, men godkänner våldsanvändning under FN:s regi.

Idag bedriver Sverige krigsinsatser som utifrån en kulturrasistisk föreställningsvärld påstår sig försvara feministiska värden, däribland jämställdhet mellan kvinnor och män. Jaha? Ska vi lita på att de krig som formellt bedrivs i FN:s regi är feministiska krig? I USA har feminister under flera år analyserat och diskuterat USA:s krigsföring från feministiskt perspektiv.

Ett exempel är Feminism and War: Confronting US Imperialism (2008) där artikelförfattarna hävdar att USA har genusmärkt, rasifierat och sexualiserat sin imperialistiska krigsföring och att denna utlandspolicy är intimt kopplad till inhemska former av maktutövande och förtryck. Jennifer Fluri menar att kriget i Afghanistan inte har något att göra med att bekämpa ett muslimskt patriarkat  I verkligheten använder USA en retorik om mänskliga rättigheter och jämställdhet för att legitimera massiv förstörelse i syfte att befästa sin militära särställning och tvinga in Afghanistan i en ”fri” marknadsekonomi som öppnar deras naturresurser för dem. Shahnaz Khan kallar detta ”colonial feminism”: en repetition av kolonialismens föreställning om att bruna kvinnor är offer som den vita kolonialismen måste undsätta. Isis Nusair pekar på att det sexuella våldet mot fångarna i Abu Ghraibfängelset iscensätter föreställningar om västerländsk potent maskulinitet mot en orientaliserad andre. Leslie Cagan liksom Cynthia Enloe pläderar för feministiskt krigsmotstånd.

Ett annat exempel är Judith Butlers artikel ”Sexualpolitik, tortyr och sekulär tid” i Krigets ramar. När är livet sörjbart? (2009). Butler utvecklar där en kritik av hur både ”jämställdhet” och ”sekulära värden” används för att legitimera våld mot människor som framställs som ett hot mot dessa och hon hävdar att det som osynliggörs i retoriken om att det skulle finnas en grundläggande motsättning mellan antirasistisk kamp och progressiv könspolitik är statens våld. Framställningen att denna motsättning är central utgör således ett fall av tekniken att söndra och härska.

En viktig del av denna offentliga statsretorik är att placera dessa kamper på olika platser i en tänkt framåtskridandets tidsaxel. Framåtskridande ställs i motsats till en förmodern temporalitet. Föreställningen om Europa som en privilegierad plats vad gäller radikala sexuella friheter används av  statsmakterna för att definiera sig själva som inkarnationen av frihet och modernitet. Säkerhetsdoktrinen, eller krigsretoriken, kan sedan legitimeras av behovet att skydda denna privilegierade plats av sexuell frihet från utomeuropeisk förmodernitet. På detta sätt används talet om kvinnors frihet och homosexuellas rättigheter som exklusionsmekanism mot muslimer.

Butler exemplifierar med den holländska policyn att tvinga nyanlända invandrare att se på fotografier av homosexuella som kysser varandra och redogöra för sina omedelbara reaktioner. Finner de fotona anstötliga? Kan de se dem som uttryck för personlig frihet? Kan de tänka sig att leva i en demokrati som ger homosexuella rätten att uttrycka sig fritt? Butler ser här ett exempel på hur sexuell frihet kopplas till sekulära moderna värden och där homosexuell frihet knyts till en progressiv position medan homofobi kodas som förmodern. Att detta i själva verket fungerar som mekanism för uteslutning av fattiga utomeuropéer synliggörs av att den nederländska regeringen undantar tre kategorier invandrare från kravet att testas mot homofobi: invandrare som är medborgare i Europeiska unionen, invandrare som är medborgare i USA, Australien, Nya Zeeland, Kanada, Japan och Schweiz, samt alla invandrare som tjänar mer än 45 000 euro om året.

Butler ställer frågan om de friheter som hon kämpat för och fortfarande kämpar för har blivit exkluderingsinstrument. ”Frihet” framställs som en specifik underliggande kultur som bestämmer vad ”frihet” är och måste vara, vilket utmynnar i paradoxen att inträde i en stat som definierar sig själv som frihetens inkarnation endast kan uppnås genom tvångsanslutning till statens definition av ”frihet”. Den holländska staten tvingar inte homosexuella invandrare att titta på foton av synligt praktiserande muslimer för att försäkra sig om att de inte reagerar med anstöt. Identifieringen med en grupps intressen ska inte kunna användas för att underminera allmänna medborgerliga rättigheter: ”Jo, visst vill jag kunna kyssas offentligt – missförstå mig inte. Men vill jag insistera på att alla måste titta på och gilla offentligt kyssande innan de kan få medborgerliga rättigheter? Jag tror inte det”.
Utgångspunkten för denna politik är att det finns en enhetlig kulturell underbyggnad av normer och att denna enhetlighet måste skyddas och kanske framtvingas med statligt våld. Men denna utgångspunkt förvandlas sekulär modernitet till en dogmatisk kultur där tvister är bannlysta och anslutning till ortodoxin bevakas.

Kan kampen mot homofobi gå i allians med striden mot kulturell eller religiös rasism? Föreställningen om temporal skillnad mellan å ena sidan homosexuella subjekt och ”etniska” och ”religiösa” grupper å den andra lämnar inte utrymme för kulturell kontakt mellan dessa grupper i andra former än konflikter, våld och uteslutning. Ingen allians tycks möjlig när man betraktar frågan utifrån ett politiskt ramverk som formulerar problemet i termer av individuell frihet. Men Butler menar att om det politiska ramverket byter inriktning till synliggörande av statens tvångsmekanismer och våldsanvändning framträder en annan verklighet.
Den sekulära ramen används för att berättiga en civiliserande mission som för fram demokrati till dem som karaktäriseras som förmoderna och vars religionsföreställningar betraktas som i bästa fall barnsliga och i värsta fall hotfullt fanatiska. Detta ger upphov till en specifik form av sekulärt barbari: i Abu Ghraib framställdes till exempel fängelsebefolkningen som förmodern i förhållande till sexuella hämningar och tabun. Den sexualiserade tortyren sökte avslöja deras status som avvikande i förhållande till moderna fria subjekt: ”vi förkroppsligar den typen av frihet, ni gör det inte; det står oss därför fritt att tvinga er, och således utöva vår frihet, och ni, ni kommer att manifestera er ofrihet för oss, och den anblicken kommer att tjäna som det visuella berättigandet av vårt angrepp på er”.

Framställningen av en enhetligt kulturell underbyggnad som förutsättning för politik – oavsett om det handlar om en religiös sådan eller en ”sekulär” – är enligt Butler ett sätt att utesluta politiska strider, dvs. politik. Hon ställer sig emot att föreställningar om framåtskridande tillåts bestämma på förhand vad ”mänskligt blomstrande” består av. Nutiden är inte detsamma som ”modernitet”. Tvärtom står föreställningen om sekulär modernitet i vägen för att vi ska kunna förstå hur olika temporaliteter genomkorsar varandra i nutiden och okritiskt stöder den statliga maktens konstruktion av kulturell skillnad och våldsutövande som bygger på det. Enligt Butler är det nödvändigt att formulera kampen om jämställdhet och sexuell frihet inom ramen för en genomgripande kritik av krig.

Nutiden i vilken den svenska feminismen utspelar sig ändras snabbt, men en del av de feministiska diskussionerna verkar snarare utspela sig i framåtskridandets tidsaxel. Åt vilket håll tittar vi? Vad är vi kapabla att höra? Har vi riktigt fattat vilka de stora utmaningar vi har framför oss är? Sverige är i krig. Och i takt med det växer en potent manlig krigskultur och klasskillnad – vilket kan exemplifieras med att tillverkaren av svenska spelexportsuccé Battlefield 3 bjöds av den svenska militärmakten att vara inbäddad i de svenska trupperna i Afghanistan för att kunna skapa realistiska krigsscener med baktanken att sedan kunna finna nya rekryter till armén bland de ungdomar  som spelar spelet. Därmed finns också en klasskomponent motsvarande den som sedan lång tid är tydlig i den amerikanska krigsmakten. Vi kan också se en framväxande nostalgi för ”Sveriges fornstora dagar som kolonialmakt” – som man kan läsa i dagarna i en helsidesannons på Svenska Dagbladet:

”Res till Sveriges tidigare koloni i Västindien. Promenera på Soldatgatan, Kungsgatan eller Prinsgatan. Denna vackra ö i Västidnien var nämligen svensk 1784-1878 och har fortfarande sina svenska vägskyltar kvar. Vi svenskar är som alltid extra välkomna hit då det var Gustaf III som redan på slutet av 1700-talet deklarerade att Saint Barthélemys invånare för alltid skulle befrias från skatter ’och dylika pålagor’.”

Kriget utkämpas i vårt namn: till försvar för kvinnors rättigheter och den sekulära demokratins värden. Kan vi svenska feminister på ett ansvarsfullt sätt förvalta våra förmödrars arv av krigsmotstånd och fredsarbete? Förmår vi uppställa politiska mål som överskrider vår identifikation med nationella/västerländska intressen och våra faktiska och inbillade privilegier i globalsamhället? Är vi kapabla att upprätthålla kritisk distans till en statsmakt som söker införliva vår kamp, ger oss ekonomiskt understöd och påstår sig företräda våra intressen?