I nästa vecka har den nyskrivna operan Hemligheter urpremiär på Malmö opera. Huvudperson är naturvetaren och andeskådaren Emanuel Swedenborg och det är också den enda roll som sjungs av en man. Alla övriga mans- och kvinnoroller är skrivna för kvinnoröster. Feministiskt Perspektiv ringde tonsättaren Jonas Forssell för att få veta mera.
Varför en opera om Swedenborg?
– Det började redan för många år sedan när Magnus (Florin, Hemligheters librettist) skrev en bok om Linné som vi satte upp som opera -99. Vi blev goda vänner och pratade redan då om att hitta en annan gestalt att göra en opera på. Swedenborg var tilltalande eftersom han kommunicerade med andar på ett självklart sätt. Han levde liksom lika mycket i andevärlden som i vår värld och det är något väldigt operastiskt över det. Operan är bra på att skildra det osynliga.
– Jag såg plötsligt för mig en mansperson som satt mitt i ett draperi av kvinnoröster. Mest för att det skulle vara så vackert. Och så började vi dikta utifrån det. Det är en helt uppdiktad situation där Swedenborg befinner sig i en mellanstation mellan liv och död. Och uppsöks av andar. På 1700-talet gick det att vara ganska frispråkig kring erotik och Swedenborg själv var ganska explicit i sina texter. Så för att förstärka det erotiska ville vi att också mansrollerna skulle sjungas av kvinnor.
Så det var i första hand ett konstnärligt beslut?
– Nej, inte bara. Jag har ganska konsekvent försökt öka antalet kvinnor på scen i mina verk. Jag kom till operan från teatern på 80-talet och tyckte att teateruppsättningar var svårartat mansfixerade. Eftersom det finns så många operor med kvinnor i titelrollerna trodde jag att det skulle vara annorlunda där. Men i applådtacket efter Tosca står titelrollsinnehavaren där som ensam kvinna omgiven av sju män. Det är samma sak i alla de kända operorna med kvinnonamn, Aida, Turandot…
– Det är ju en väldig massa män som har skrivit operor och pjäser. Men de senaste tio-femton åren har det börjat hända saker. Många kvinnor som är tonsättare har börjat ägna sig åt musikdramatik, så det blir bättre. Men jag har alltid tänkt i de här banorna. Det är ingen slump att jag gjort en opera som utspelar sig i ett nunnekloster. Fast teamet bakom Hemligheter består bara av män, så där är vi ju inget bra exempel.
Det låter som om dina konstnärliga och ideologiska överväganden har sammanfallit ganska lyckosamt i arbetet med Hemligheter. Hur medvetet är ditt val? Går det att avsiktligt förena konst och politik?
– Ja, jag kan det. Varför skulle det inte gå? Om du har en stor produktion har du möjligheter att göra val. Men först måste du ju ju tycka att det är viktigt! Annars blir det så att du bara gör som du alltid har gjort. Du måste vilja gå emot det gamla invanda. Men sedan uppstår alltid det där ögonblicket när den till synes enklaste och bästa lösningen dyker upp. Och då är frågan om du ska avstå från den. Jag tycker nog att jag bör det. Annars är det så lätt att skylla på att det bara blev som det blev. Men det är klart, se på vårt team nu, som bara består av män. Jag kan ju inte gärna plocka bort mig själv. Och så ville jag jobba med Magnus. Och så bara blev det som det blev… Men vi har åtminstone en kolossal övervikt av kvinnor på scenen!
