Efter att Peter Forsberg förlorat SM-finalen med MODO mot Malmö 1994 genomför han en legendarisk intervju. Vrålilsk får han ur sig precis det han känner till SVT-sportens utsända reporter och nuvarande chef, Albert Svanberg. Forsberg har aldrig varit de stora ordens man. Men när det gäller hockey är känslorna obeslöjade.

– Jag måste säga att jag är så grymt besviken på Börje. […] Han är så jävla kass att jag borde dra på honom en smäll.

Börje, Johansson i efternamn, var matchens domare, och förstörde SM-finalen för MODO enligt Forsberg.

Forsberg struntar också fullständigt i VM som inleds någon vecka därefter, får Svanberg erfara.

– Det skiter jag i. Nu ska jag gå och duscha.

Bild på Forsberg som resolut knäcker klubban över knät. Fullt fokus på nuet.

Det är alltså samma Peter Forsberg som två månader tidigare gjort Tre Kronors vackraste straffmål i en OS-turnering någonsin. Ett mål som blev frimärke. Ett mål han inte vågade berätta om innan för han skulle ses som galen, men ett mål som han ändå litade på att han skulle sätta.

Om han blev mätt efter det målet? Nej, inte direkt. Han blev aldrig mätt.

Peter Forsberg debuterade i Tre Kronor 1992, då vann han VM-guld och gjorde mål i finalen. Hans tid som proffs sträcker sig från 1990 till 2011. Under denna långa karriär har det funnits många tillfällen där vem som helst hade kunnat säga “Jag vill inte mer”. Men inte Peter Forsberg. Det är något signifikativt för honom, och den avgörande orsaken till hans storhet.

Inte efter flera OS-guld, VM-guld, Stanley Cup-titlar och utmärkelsen till NHL:s mest värdefulla spelare kände han att det var nog. Det fanns mer hockey i honom, om bara kroppen höll. Trots en patientkarriär som kunnat knäcka vem som helst (sammanlagt 25 operationer) försökte han, igen och igen.

I comeback efter comeback har han tvingats försöka förklara varför han inte vill ge upp. Nästan så att han fått be om ursäkt för sina försök och han har hånats av “experter”.

Men för mig räcker det med att se hans ögon för att förstå vad Peter Forsberg vill, och varför han inte slutat spela tidigare.

Den isblå blicken. Aldrig så laddad och närvarande med hela kroppens och själens resurser som när den tittar ut över isen. En blick som när man möter den – likt Emma Greens vid silverhoppet i friidrotts-EM som ville hon döda höjdhoppsribban – berättar för en att man är i vägen för målet. Och att det inte finns några gränser för vad ögonens ägare skulle göra för att nå fram.

Utanför rinken är Peter Forsberg inte lika genomträngande. Inte passionerad, inte fokuserad. Blicken är inte i nuet utan riktad mot nästa gång han får sätta ned de berömda fötterna på isen igen. Det är dit hjärtat längtar. Kan vi då beröva honom försöken att få vara den han är? Skulle inte du också, med alla medel som stod till buds, försöka än en gång att få befinna dig i ditt rätta element? Operation, rehab, flytt, livspussel. Kosta vad det kosta vill, om så bara för att få känna känslan en enda gång till. Om man vet att man har det inom sig. Det stora. Som ingen annan har.

Jag dömer inte Peter Forsberg för hans försök. Jag imponeras av hans vilja, en vilja som förtjänar allas respekt.

Efter Forsbergs besked om att han slutar genomför DN en intervju med MODO:s VD, Anders Trollsås. VD:n uttrycker ett, milt sagt, stort intresse för att knyta klubbens legend till sig igen. På frågan om vilken roll Forsberg skulle kunna ha i MODO svarar Trollsås “Jag ser egentligen inga begränsningar alls”.

Gissningsvis skulle Peter Forsberg få döpa om MODO Hockey till Foppa Hockey om han ville. Själv skulle jag gladeligen gå på match med MODO enkom för att få en glimt av Peter Forsberg. I båset, på läktaren, i korvkiosken, som matchmaskot; i vilken roll han själv månde vilja hava. Enkom för att få en glimt av den där isblå blicken som spejar ut över rinken. Blicken som säger mig mer än vad alla intervjuer i världen kan säga.

Så, gå och duscha, Peter. Och sluta vara förbannad på Börje. Det är dags att rikta blicken mot framtiden.