Kriget mot terrorismen är inte över, men parallellt med det (Afghanistankriget, Irakkriget, extralegala fängslanden, ”alternativa förhörsmetoder”) har vi, inte minst i Sverige, kommit in i en polisiär-juridisk fas. Om kriget mot terrorismen kännetecknades av att krigsrätten och de mänskliga rättigheterna sattes ur spel, kännetecknas den polisiära-juridiska terrorismbekämpningen av att de speciella befogenheterna och terroristlagstiftningar som antogs under kriget mot terrorismen nu får reguljär tillämpning. Enligt litteraturvetaren och ”europeisten”  Gayatri Spivaks läsning av kriget mot terrorn efter 11 september var kriget mot terrorismen en del av ett alibi för imperialismen och en civiliseringsmission utförd till det extrema. Det var ett maskineri som skapade radikalt andra och utmynnade i utsatthet och våld för de kvinnor i vars namn det utkämpades. Hennes analys känns aktuellt hos oss dessa dagar då vi samtidigt som vi fortsätter vårt engagemang som ”fredsbevarande” styrkor i Afghanistan, fått uppleva ett eget självmordsattentat och ett spektakulär polisingripande med rättsligt efterspel.

I sitt tal ” Terror: A Speech After 9-11” från 2004 varnar Spivak för uppfattningen att problemet med kriget mot terrorismen är att det inte är ett ”krig” och att det skulle lösas om terroristerna behandlades som brottslingar, snarare än som föremål för militära interventioner. Hon menade att både som krig och som juridisk intervention är kampen mot terrorn en abstraktion vars motsats är träning i att föreställa sig den andre (vilket i för sig är en omöjlig och ändlös uppgift). Endast denna träning kan förbereda det etiskas uppkomst.

Vad är då det etiska för Spivak? Hon definierar det som ett avbrott i kunskapsproduktionen, ett försök att konstruera ett annat förhållande till den andre än att göra henne eller honom till ett kunskapsobjekt. Den juridiska praktiken konstruerar den andre som ett kunskapsobjekt. Den försöker skaffa sig en så stor och noggrann kunskap om den andre som möjligt i syfte att kunna straffa rationellt utifrån lagens egna kriterier. Ett etiskt förhållningssätt söker istället avbryta denna process, lyssna till den andre som om hon var ett subjekt utan att utgångspunkten för lyssnandet är att tilldela skuld och straff.

Från Spivaks perspektiv finns det inte någon mängd eller grader av juridiska påföljder för individen, eller militära och ekonomiska sanktioner mot grupper eller länder, som kan leda till varaktig förändring. Verklig förändring förutsätter en kunskapsteoretisk omställning som möjliggör ett etiskt förhållningssätt till de andra. Möjligheter för en sådan omställning har enligt Spivak utvecklats inom humanistisk forskning och det är humanioras ansvar att bidra med detta i offentligheten. Samtidigt tar hon avstånd från akademiker som oansvarigt konstruerar egna teoretiska världar och till exempel utropade – utan någon som helst täckning – att globaliseringen skulle innebära nationalismens död. Hon påpekar att kriget mot terrorismen har skickat de föreställningarna till graven då det har inneburit att nationalismen åter slår ut i full blom.

Något liknande finns bakom illusionen om att den ordning som kriget mot terrorn försvarar är lika med genusrättvisa. Det finns en stor skillnad mellan den position som kriget ger vissa individuella kvinnor som funnit en plats i den militära struktur som förut förbehölls män och den utarmning och exponering för våld som de kvinnor i vars namn kriget förs utsätts för, påpekar Spivak. Kritiska feminister har ansvaret att bekämpa sådana konstruktioner ty krigets expansion producerar inte alls genusrättvisa utan ger tvärtom upphov till speciella former av sexualiserat våld och utsatthet – i synnerhet i länder där statsterrorismen ökat i och med kriget mot terrorn. Visst kan en viss feministisk miljö uppkomma i städer som Kabul som blivit ”internationella” i meningen att det finns en stark närvaro av FN, biståndsorganisationer och amerikansk militär, en miljö som liknar den som amerikansk och FN genuspolitik propagerar för. Men Spivak menar att den inte representerar de kvinnor som underordnas och tystas av krigets expansion. Från hennes synvinkel är det ingen tillfällighet att ”fredsbevarande styrkor” är involverade i trafficking och i våldtäktsskandaler.  Hon hävdar till och med att om det finns ett globalt fenomen är det att ”erövringsarméer våldtar kvinnor”.

Konsekvensen av Spivaks resonemang är att terrorismbekämpning varken i krigsform eller som polisiär-juridisk praktik – inte ens när den riktas mot verkliga terrorister – kan vara effektiv mot terrorismen.  Den kan bara skapa en abstrakt, radikal andre som inte kan tala. Därför bidrar den tvärtom till skapandet av det skillnadstänkande som skapar grogrund för terrorism.

Spivak tolkar självmordsattentat som ett meddelande skrivet i kroppen som inte har något annat sätt att komma ut. En handling som både dödar och sörjer sig själv och den andre. Hon ser det som en radikal omorganisering av begäret som raderar skillnaden mellan sig själv och den andre, självmordsbombaren ser sig själv som ett objekt som kan bli förintad i objektens värld så att de andras förstörelse är oskiljbar från självförstörelsen. Samtidigt söker självmordsbombaren skapa sig själv som ett jämlikt subjekt i döden (som man inte har varit från födseln som den liberala ideologin påstår): när man dör av samma orsak spelar det inte längre någon roll vilken sida man står på. Det patetiska med självmordsbombare är att deras meddelande aldrig kommer att höras, deras handling är dömd att misslyckas. De förblir instängda i sin radikala annanhet. Och om de lyckas visar de också det juridiska systemets gräns eftersom de inte kan bestraffas.

En verklig förändring kräver att vi övar förmågan att föreställa oss våra motståndare som människor vars handlingar har betydelser, att vi ser hos den andre en meningsskapande agens. Inga militära eller juridiska lösningar förmår nedmontera den binära skillnad som ledde till att konflikten från början strukturerades som terrorism mot universell ordning.