I år är det tjugo år sedan filmen Thelma och Louise hade premiär. Filmen blev genast en stor succé. Och för många av oss som upplevde den då blev den något av en feministisk stoppsignal – filmen som kom med löften om att hollywoodfilmen äntligen kunde stå på kvinnornas sida.

Det var kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på vad Thelma och Louise hade att erbjuda: två ursnygga stjärnskådisar – Susan Sarandon och Geena Davis – i en ljusblå Thunderbird, på rymmen genom USAs mest spektakulära ökenlandskap, och som på vägen passar på att ge alla sliskiga män vad de förtjänar. Dessutom en mycket ung Brad Pitt i rollen som Thelmas ligg, som generöst bjuder på sin tvättbrädsmage och välformade rumpa.

Callie Khouri hette kvinnan som skrev filmens manus och skickligt lekte med genrefilmens stereotyper. Hennes berättelse är stark och angelägen, men hennes trick var enkelt. Hon tog alla de vanligaste ingredienserna från en typisk ”buddy”-rulle, allså en film om män och deras vänskap, och gjorde om dem till en film om kvinnor och deras vänskap.

Det som verkar märkligt idag är att männen bakom kameran hörde till de mest välrutinerade i Hollywood, i synnerhet regissören Ridley Scott och fotografen Adrian Biddle. Vad fick dem att ställa upp på en så pass öppet feministisk chickflick?

Actionfilmer med starka tjejer i huvudrollen och riktade till en medveten tjejpublik sågs som något nytt då, för tjugo år sedan. Ridley Scott hade själv varit med om att gjuta liv i trenden, med sin film Alien från 1979, då Sigourney Weaver spelade rymdlöjtnanten Ripley, den enda som överlever attacken från de gåtfulla och blodtörstiga varelserna utan namn.

Under åren som gått mellan Scotts Alien och Thelma och Louise hade kvinnor på olika sätt lyckats ta sig fram i filmbranschen till de poster som traditionellt sett varit självskrivna för männen. Det handlade inte bara om de roller som erbjöds och att fler så kallade starka kvinnor kom att synas på bio under 80-talet (gestaltade av till exempel Meryl Streep, Sigourney Weaver, Glenn Close, Debra Winger och Whoopi Goldberg).

Men också fler kvinnor som var manusförfattare, regissörer och producenter började ta plats i filmfabriken. Som till exempel Carrie Fisher (Princess Leia i Star Wars-filmerna som senare blev mansuförfattare), regissörer som Susan Seidelman, Penny Marshall, Amy Heckerling, Kathryn Bigelow och producenter som Gale Anne Hurd (Terminator, Aliens, Avgrunden).

Blir filmerna nödvändigtvis mer feministiska för att fler kvinnor släpps in i filmbranschen? I fallet Thelma och Louise kan vi konstatera att en karl som gjort sådana skrattretande machorullar som Top Gun och Robin Hood också har gjort feministfilmer som Alien och Thelma och Louise.

På YouTube ägnar jag en kväll åt att titta på olika hyllningsmontage och filmens mest berömda scener: polisen som gråter när Thelma låser in honom i bakluckan på hans bil (”We’re real sorry.”), kärleksscenen med Brad Pitt, ”the truck driver scene” där Thelma och Louise låter en misogyn långtradarchaffis få vad han förtjänar (”We think you have real bad manners”)och så den berömda slutscenen med bilen som åker rätt ut över stupet i det praktfulla Grand Canyon och tonar ut i vitt.

Det finns faktiskt ett Simpson-avsnitt där Marge gör en Thelma och Louise och Homer stoppar henne genom att vråla ”please Marge don’t go over that cliff!” Och det finns en version av slutscenen med två katter i rollerna som Kitty and Louise: ”It’s a dogs’ world out there and it will always be a dogs’ world.”

Vad kan vi då lära av Thelma och Louise? Själv kan jag inte låta bli att fundera över vad som hade blivit av Thelma och Louise om Thelma hade gått tillbaka till sin tölp till karl och Louise hade gått tillbaka till sitt barjobb.

Manohla Dargis, filmkritiker i den engelska filmtidningen Sight and Sound, skrev redan 1994 om Thelma och Louise som en gränsbrytande film om kvinnor som återtar kontrollen över sina kroppar, vägen, bilen, männens blickar och sina liv. Vad Thelma och Louise gör är med andra ord underbart lockande.

Callie Khouris trick som manusförfattare var smart. Hon tog grabbarnas leksaker och gjorde om dem till sina egna. Hon tog den klassiska roadmovien och lät den bli ett uttryck för två kvinnors existensiella resa, där varje mil som de färdas på vägen till det mytiska Mexiko, ökar avståndet till samhället, männen och kraven på dem som kvinnor.

Vad beträffar den hotbild som filmen eventuellt visar upp – att kvinnor över hela världen frestas att ”göra en Thelma och Louise” och bara rymma från allt, så har Susan Sarandon den bästa kommentaren:”Real men won’t be the least bit threatened.”