– Vi märkte när vi själva skilde oss att det finns en väldigt laddad ton kring skilsmässor, att de alltid anses vara något negativt. Det finns en tydlig uppdelning där äktenskapet är lika med lycka och skilsmässa lika med misslyckande. Vi kände inte igen oss i det, för oss var skilsmässan något väldigt positivt och utvecklande, säger Maria Sveland.

– Jag kände mig jätteglad och stark som hade tagit steget att förändra mitt liv till det bättre. Men när jag berättade för folk om min skilsmässa upplevde jag att det var tabu att vara glad, att jag förväntades bete mig som en sörjande änka.

Maria Sveland och Katarina Wennstam bestämde sig för att ge ut en bok om de positiva sidorna med att skilja sig. I Happy happy – en bok om skilsmässa skriver tio kvinnliga skribenter och debattörer om sina personliga erfarenheter av att bryta upp.

Det är berättelser om sorgen över kärlek som tar slut och skuldkänslorna gentemot barnen, men också om glädjen och styrkan som kommer av att gå vidare. För det är förstås så som författarna skriver, att ingen blir lycklig av att stanna kvar i en dålig relation.

Att folk skiljer sig för lätt håller de inte med om. Tvärtom, säger Maria Sveland, kämpar många par på in absurdum, trots att de är otrogna och inte har haft sex med varandra på tio år.

Varför är det så svårt att skilja sig?

– I filmer och böcker får vi lära oss att äktenskapet är meningen med livet. Att skilja sig är att bryta mot normen, ett misslyckande, och det är klart att man inte vill misslyckas. Dessutom finns det en massa skräckpropaganda om att barnen mår dåligt av skilsmässor, när de i själva verket mår mycket sämre av att växa upp i familjer där föräldrarna är olyckliga.

– Men det är förstås inte bara enkelt, att kärleken tar slut är också förknippat med sorg och vemod. Det är en stor förändring i livet och det kan vara väldigt läskigt. En del är säkert rädda för att bli ensamma. Andra stannar av ekonomiska skäl. Många kvinnor jobbar halvtid och i många familjer är det fortfarande mannen som står för försörjningen.

I boken skriver ni att rätten att skilja sig är en förutsättning för jämställdheten. Hur menar ni då?

– Tidigare har kvinnor inte haft rätt att skilja sig, och länge var det inte praktiskt möjligt eftersom de inte kunde försörja sig och det inte fanns någon barnomsorg. Det har gjort att kvinnor tvingats uthärda relationer under fruktansvärda förhållanden. Det är ett jättestort steg för jämställdheten att båda har rätt att gå i exakt den stund vi vill.

Ni skriver även att kvinnor ofta blommar upp efter en skilsmässa. Vad beror det på?

– Undersökningar visar att gifta kvinnor ofta mår sämre än ogifta, medan förhållandet är det motsatta för män. Dessutom är det oftast kvinnor som tar initiativet att skilja sig. Vad det beror på kan vi bara spekulera i, men en förklaring kan vara bristen på jämställdhet i kärleksrelationer, att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för hem och hushåll. Att vara i en relation tar helt enkelt mer tid för kvinnor än för män. När man skiljer sig får kvinnor plötsligt en massa tid över som de kan använda till att jobba, träna och träffa vänner, sådant som får dem att må bättre.

Varför är det bara kvinnor som skriver i boken?

– Just för att vi ville ha glada berättelser, och vi vet att män oftast inte är lika glada över sina skilsmässor. Plus att män oftast går först när de har träffat någon annan, medan kvinnor skiljer sig för att få vara för sig själva. Hade vi haft män med hade det blivit andra berättelser.

Redan innan boken kommit ut har den väckt debatt. Sanna Lundell skrev bland annat en upprörd krönika i Aftonbladet om att medierna, filmen och litteraturen framställer skilsmässor som en ”winwin-lösning för henne, honom och inte minst barnen”. Maria Sveland håller inte med om det.

– Tvärtom handlar alla berättelser om separationer om tragik, sorg, skuld. Vokabulären kring skilsmässa är fylld av ord som ”förhållandet kraschade”, ”gick sönder”, ”dog”. Ord som snarare får en att tänka på en trafikolycka än en skilsmässa. Då kan det väl få finnas en bok som nyanserar den bilden och också pratar om den glädje som kan komma ur en skilsmässa? Nu tror jag i och för sig inte att Sanna Lundell har läst vår bok, för hade hon gjort det skulle hon sett att nästan alla texter behandlar känslan av skuld gentemot barnen.

I boken skriver du att du tagit hjälp och fått stöd av dina tjejkompisar, och att det underlättat separationen. Har du några andra tips för att en skilsmässa ska bli så positiv som möjligt?

– Ja, att prata med varandra, och gärna ta professionell hjälp. Stockholms stad har jättebra familjerådgivning som erbjuder samarbetssamtal för par som skiljer sig. Där kan man få hjälp att prata ut och lösa hur man ska samarbeta kring barnen i framtiden.