Efterföljarna av dåvarande Sparbankernas goda exempel; den prydliga flickan Spara, i serien om flickorna Spara och Slösa, blev grundlurade. Under hela sitt vuxna liv har krönikören Inga-Lisa Sangregorio konstaterat att det har varit Slösa som dragit vinstlotten i skattesystemet.
Spara var blond och söt, Slösa hade stripigt hår och trasiga tänder. Åtminstone är det så jag minns dem, huvudpersonerna i en tidning som sparbankerna delade ut i skolorna när jag var barn. Avsikten var, får man anta, att fostra oss till sparsamma medborgare.
Den som tog intryck av den propagandan gick på en ordentlig nit. Under hela mitt vuxna liv är det Spara som har missgynnats av skattesystemet. Vissa år på sjuttiotalet förlorade spararen mer än tio kronor per sparad hundralapp, efter skatt och inflation. Den som lånade pengar kunde däremot dra av räntorna mot den tidens höga marginalskatter och gynnades samtidigt av att den höga inflationen i praktiken amorterade lånen.
Fullt så illa behandlas inte Spara i dag, och Slösas förmåner är inte lika uppseendeväckande. Men banksparande ger fortfarande en negativ avkastning, samtidigt som samhället subventionerar låntagarens räntor.
Jag har aldrig förstått varför andra skattebetalare ska stå för 30 procent av låntagarnas ränteutgifter, men det verkar vara en av de få principer som är heliga i det svenska samhället. ”Räntor är avdragsgilla om man så lånar pengar för att supa upp dem”, punkt slut.
Fördelningspolitiskt är det en tvivelaktig princip, eftersom det tvärtemot vad man skulle kunna tro är hushåll med höga inkomster som lånar mest och amorterar minst. Det måste alltså finnas någon annan förklaring till att generation efter generation av politiker gynnar den som lånar och missgynnar den som sparar.
Den enklaste förklaringen är nog att Slösa är idealmedborgaren i ett samhälle som förutsätter ständig tillväxt. Köp i dag, betala (kanske) i morgon. Så hålls hjulen i gång.
Frågan är till vilket pris. Ett samhälle där så många är högt belånade och så få har tillräckligt med sparade pengar för att klara av en oförutsedd utgift eller ett tillfälligt inkomstbortfall blir oerhört sårbart.
Om man får tro mediernas rapportering stod svälten för dörren när de Saabanställda inte fick sina löner till midsommar. Då handlar det ändå om välavlönade industriarbetare. En räntehöjning presenteras som snudd på nationell katastrof, eftersom journalisterna utgår från att alla är lika skuldsatta som de själva.
Min lokaltidning intervjuar en kvinna som fått 28 000 tillbaka på skatten. Vad ska hon göra med de pengarna? Svar: förstora brösten. Den som inte fått pengar tillbaka erbjuds andra möjligheter.
I avskedsnumret av tidningen City finns tre annonser sida vid sida. Den i mitten är från Röda Korset: har du råd med 17 kronor i månaden? Den till höger är från ett företag som säljer bröstförstoringar för 34 000. Den till vänster är från ett annat företag som lånar ut pengar till just bröstförstoringar, se där vilket lyckligt sammanträffande. Satsar du 5 000 själv kan du låna 30 000. Då blir det tusen spänn över till den nya behån.
Sitter jag här och moraliserar? Ja, det gör jag nog, men mest faktiskt över att människor luras till att göra sig så sårbara, och över att politikerna de facto uppmuntrar dem. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, sa Göran Persson (det var innan han blev godsägare), och han hade faktiskt rätt.
När jag för många år sen hoppade av ett jobb jag vantrivdes med och skrev om det i en krönika i DN fick jag många ilskna brev från män som maximalt utnyttjat den tidens förmånliga avdrag för skuldräntor och nu i praktiken var slavar i gyllene bojor.
Lätt för mig att hoppa av, tyckte de, och trodde jag inte att de vantrivdes minst lika mycket, men de hade ju lånen på huset. Flera kvinnor skrev däremot att nu hoppar jag också av!
Ur strikt ekonomisk synvinkel gjorde jag naturligtvis fel, både i att inte vara skuldsatt och i att lämna ett välavlönat arbete. Men än i dag välsignar jag den frihet det gav mig, och jag tycker att alla, och i synnerhet alla kvinnor, borde försöka skaffa sig åtminstone ett litet sparkapital. Tillräckligt för att kunna lämna ett jobb eller en man som du är färdig med. Fuck off-money.
Ja, jag vet att det finns de som inte ens har tillräckligt för att överleva till nästa lön eller utbetalning. Men till de övriga säger jag: Skippa bröstförstoringarna, systrar, och satsa på friheten.
