Joakim Wallström bokar banden till festivalen och har sedan starten 1991 sett besökssiffrorna växa från ca 1000 till över 30 000 besökare 2010. Därmed är Trästocks, som festivalen kallas i folkmun, Sveriges största gratisfestival. Feministiskt Perspektiv frågar honom varför Trästockfestivalen har blivit så stor.

– Vi hoppas att det har något att göra med att det är en trevlig tillställning. Vi har ju gratis entré, vi satsar på ”up and coming” bands och vi har också fått någon form av kvalitétsstämpel. De senaste åren har vi även jobbat med en breddning av artistutbudet genom att boka äldre akter som till exempel Wihe, Pugh och Eldkvarn.

Att boka artister som tilltalar alla generationer är en medveten strategi för göra en lugnare och mer harmonisk festival.

– Det är inte lika kul för våra unga, lokala besökare att vara askalas när deras mamma och pappa är i närheten. Vi är också beroende av stöd från kommunen och de som tar besluten kanske här bättre koll på Eldkvarn än på unga indie-band.

I år är bland annat Kajsa Grytt och Ola Magnell dragplåster för föräldragenerationerna. Trästockfestivalen jobbar inte utifrån några uttalade värderingar.

– Vi har inget genomarbetat manifest, det är mer en kultur. Om vi har något så är det väl glädjen för musiken.

När festivalerna blev fler och allt mer upphaussade steg också artisternas gager. Trästockfestivalen kunde inte konkurrera ekonomiskt med de kommersiella festivalerna. Istället har man vält att odla en god relation till banden och några artister har under årens lopp ställt upp billigare för att stötta gratisalternativet.

Hur väljer festivalen vilka artister ni ska satsa på?

– Vi går på känslan. Vi har ju en del artister som vi har en relation till, men man kan ju inte ta samma igen och igen, det gäller att få in nya intressanta akter varje år. När det gäller äldre akter så försöker vi hela tiden hitta nya.

Vad gäller könsfördelningen på artisterna så har festivalen ingen uttalad policy.

– Men vi har hela tiden en vilja och en ambition att hitta bra artister av båda könen. I år har vi många kvinnliga artister, många som spelar på huvudscenen är tjejer.

Lika viktig som huvudscenen är de mindre scenerna där fokus ligger på de lokala artisterna, tillika festivalens grogrund. De har ofta andra arbetsuppgifter på festivalen parallellt med musicerandet.

– Det är de som sköter ruljansen, jobbar ideellt och spelar. De växer in i verksamheten. Det är vi väldigt medvetna om.

Joakim Wallström menar att det är svårare att hitta artister som breddar festivalen etniskt än könsmässigt.

– Jag vet inte varför. Det är inte så vanligt med indie-band med mer blandad sättning, det är mest svennar som spelar indiepop. Unga med annan etnisk bakgrund söker sig mer till hiphop och R’n’B. Vi är i grund och botten en indiefestival. Det är inget medvetet med det, vi försöker hitta bredd men det är inte lätt.

Trästock har dock förutom indie-pop också ett utbud som inkluderar till exempel progg, punk, metal (två av årets band på huvudscenen spelar hårdrock). Kanske kan independent R’n’B och hiphop vara nästa steg i festivalens breddningsarbete, så att även unga med annan etnisk bakgrund kan få ta del av möjligheten att växa in i festivalvärlden.

– Vi försöker bara göra en bra grej som ska vara till för alla och få positivt genomslag, sammanfattar Joakim Wallström.

Förutom musik erbjuder Trästockfestivalen även film och dansuppvisningar.