Mångfald inom feminismen är forskaren och aktivisten Virginia Vargas specialitet. Hon varnar för att ta saker för givna och konstaterar att "teorier inte hjälper sig själva" i ett samtal med Laia Serra Vals.
”Aktivismen när min reflektion”, förklarar Virginia. Hennes speciella område för reflektion under de senaste åren har varit mångfald inom feminismen. ”Min huvudsakliga tankemöda under de senaste åren och min utmaning som feminist” har sitt ursprung ”i mötet med verkligheten, det har inte kommit från ingenstans”.
I Sverige
Jag träffar Virgina Vargas för andra gången på hennes tillfälliga kontor vid Institutionen för Globala studier vid Göteborgs universitet dit hon blev inbjuden för en månad. Hon har gett offentliga föreläsningar, seminarier och deltagit i möten. På Feministiskt forum, som ägde rum i början av maj i Stockholm, deltog hon i en workshop om feminismer i Latinoamerika organiserad av Latinamerikagrupperna. ”Det är intressant att man säger att den feministiska rörelsen inte existerar längre i Sverige. I verkligheten finns det många organiserade grupper som arbetar”, påpekar Vargas.
Ett återkommande tema under Feministiskt forum var kritiken att det svenska folket varit passivt i många år, invaggat i att välfärdsstaten redan uppnåtts och inte kunde förloras, samtidigt ett kall till mobilisering för att fortsätta konstruera och stödja det sociala systemet. ”Detta har vi lärt oss i Latinamerika: att vad vi tar för givet och som inte går att vända tillbaka kan ändras från en stund till nästa och falla under auktoritära regimer och diktaturer… Eller under kapitalismens makt”.
Sociala rörelser, demokrati, mångfald
Artikelförfattaren deltog i ett seminarium om genus vid Institutionen för Globala studier ”Genuskategorier i ljuset av andra perspektiv och kosmogonier”, där Vargas presenterade sina erfarenheter och sin forskning om feminismernas mångfald i Latinamerika. Hon pratade om behovet att lyssna och identifiera de olika existerande rösterna liksom det angelägna i att ”tina upp” analyskategorierna i fråga om genus. Det innebär att obserevera deras occidentalisering, deras kolonialism, och öppna upp dem för andra kunskaper och perspektiv.
Vargas varnar för att det finns fallgropar med den nyliberala högerns diskurser, utilitarismen och teknifieringen av genuskategorierna som kan användas för att tjäna deras intressen – som Fujimori gjorde i Peru på 90-talet. ”Det som inte är bra för demokratin är inte bra för kvinnorna”.
Hon förfäktar: ”Vi rör oss alltid i en mer pluralistisk vänster – radikal demokrati – och därför förstår vi att uppfattningarna, allianserna och striderna för erkännande också finns inom själva rörelsen.”
Feminismen tillsammans med andra rörelser, som försvarar de sexuella rättigheterna, indianen eller afro-latinon, är ”andra dimensioner av mångfalden”. Vargas påpekar i enlighet med sin partikularisering av feminismerna: ”jag talar från min subjektiva position, inte i namn av hela rörelsen”. Hon anser att banden mellan feminism och andra sociala rörelser är viktiga liksom deltagandet i feministiska möten ”där nätverk formas, men även tvister. Pluralism är inte lätt”.
Tänkandets återväxt
Virginia Vargas är öppen för utmaningarna och frågorna som berikar kunskapen och som håller alla sorters auktoritarism borta. ”Det mest fascinerande är att det som vi trodde inte gick att vrida tillbaka kan försvinna. Teorierna hjälper inte av sig själva”. Hon pekar på en process som gör att ett begrepp, ”genus” till exempel, måste artikuleras med hänsyn till dimensioner som man tidigare bortsett från”. Begreppet ändrar sig tillsammans med andra perspektiv. Så ”genus” är inte längre en binär kategori, därför att det finns andra könsidentiteter, andra kulturer, som fyller begreppet med andra dimensioner”, förklarar Vargas.
Inför intervjuarens oro för en sådan teoretisk osäkerhet slår hon fast att ”jag är inte för en radikal version av relativismen. Man måste ha kapacitet att distansera sig, att inte kasta bort vad vi har byggt som en grundläggande del av vår feministiska teori utan snarare göra den mer komplex i ljuset av våra nya verkligheter och komplexitet. Den feministiska teorin är ett kritiskt vapen för att analysera verkligheten. Men ingen teori är absolut och stängd, och det är tur!”.
Om de skulle vara det, menar Vargas, skulle de ge upphov till totalitarism. Debatt är oundgängligt. Hon återtar en av World Social Forums deviser för att presentera en möjlig lösning på å ena sidan essentialismens risker – och följaktligen fundamentalismens – och å andra sidan förnekandet av skillnadernas värde. Hon säger helt enkelt: ”Nej till det ensidiga tänkandet”.
