Att en vampyrtrend svept över världen under de senaste åren har väl knappast undgått någon. Och när Six feet under-skaparen Alan Ball tog sig an Charlaine Harris skrönor om den övernaturligt överrepresenterade sydstatshålan Bon Temps i den hyllade HBO-serien True Blood var succén given.

Nu börjar den tredje säsongen på Svt samtidigt som betalkanalen Canal+ drar igång säsong fyra. För fansen betyder det en fest av välproducerad, välspelad, farligt snygg, sexig och våldsam verklighetsflykt de luxe för vuxna.

Och även om jag själv inte tycker att True Blood egentligen går att nämna i samma mening som Six feet under har också jag längtat. Tillräckligt för att jag i jakt på semesterläsning av det icke intellektuellt utmanande slaget skulle rycka åt mig de fem första delarna av bokserien från en reahylla.

Böckerna skiljer sig visserligen en hel del från teveserien och inte bara till innehåll. Bara de vulgotecknade omslagen och de osofistikerade titlarna med sitt obligatoriska ”död” i, signalerar betydlig lägre kulturell kredd än en läcker HBO-box.

Berättartonen är också den mindre vuxet suggestiv. Den är snarare muntert humoristisk och pragmatisk mitt i alla övernaturligheter. Precis som seriens huvudperson, den hårt arbetande telepaten Sookie Stackhouse.

Och medan teveseriens lockelse till stor del vilar på sexig vampyrestetik är det Sookie som är böckernas verkliga behållning. Själv föll jag handlöst för denna moderna Pollyanna-gestalt, som står med båda fötterna stadigt på jorden och hanterar livets bekymmer med samma självklara ”a-woman’s-gotta-do-what-a-woman’s-gotta-do”-kompetens. Oavsett om det handlar om att betala räkningarna eller att sparka vampyrarsle så det smäller om det.

Sookie är nämligen alldeles vanlig. Ingen superkaraktär av Lisbeth Salander-typ, inte heller någon storögt naiv Twilight-Bella. Hennes enda egentliga hjältekvaliteter är öppenhet, rättspatos och oräddhet. Och de tar henne långt.

Visst, Sookie kan läsa tankar och det är det som ger henne en inträdesbiljett till vampyrernas värld. Men den förmågan fungerar egentligen inte som något slags övernaturligt vapen. Snarare fyller den funktionen av allegori över ett utanförskap som föder en större förståelse för andra och andra avvikelser i den trångsynta sydstatshålan.

För trots att böckerna om Sookie är skamlöst underhållande bladvändarlitteratur innehåller de en grundläggande kritik av inskränkthet och fördomar, ett oavbrutet fokus på de orättvisor som sexism, rasism, homofobi och klassamhälle orsakar.

Seriens upplägg bygger nämligen på att vampyrerna har ”kommit ut ur kistan” efter att japanskt syntetbolod gjort det möjligt för dem att få föda utan att döda. Analogin med garderoben är medveten, böckernas författare, Charlaine Harris, har i intervjuer bekräftat att hon har haft hbtq-samhället i åtanke när hon beskrivit den endast motvilliga acceptans vampyrerna möter sedan de fått medborgerliga rättigheter.

Sookie är däremot nyfiken på de nya medborgarna. Delvis på grund av den telepati som hon i början betraktar som ett handikapp. Under seriens gång lär hon sig dock att se sin förmåga som en gåva. Hon bli tillsammans med den första vampyr hon möter, mycket på grund av att hon inte kan höra hans tankar – vilket visar sig vara ett stort plus i erotiska sammanhang.

I seriens början är Sookie nämligen oskuld, men mer av nödtvång än av fri vilja. Och när hon äntligen får komma till blir hennes libido en drivkraft så stark att den orsakar henne problem av det slag som vanligen är förbehållna hjältar med en ostyrig snopp att hålla styr på. Vilket framställs på ett befriande oproblematiserat sätt. Sookie har nämligen det sällsynta privilegiet för unga kvinnor i fiktionen att vara en hel människa som också tillåter sig att vara just det.

Hon är praktisk och accepterar sig själv, även när hon tvingas göra tveksamma saker som att avfyra en hagelbössa i självförsvar. Hon har humor, intelligens och temperament, vet att hon är snygg och gillar att vara det men blir fly förbannad på alla karlar, vampyrer och varulvar som bara vill innanför hennes byxor. Liksom på alla dem som avfärdar henne för att hon är ung, kvinna, lågutbildad och arbetarklass.

Som sagt, detta är underhållningslitteratur. Tempot är högt, mordförsöken på Sookie avlöser varandra, liksom de fantasifulla och osannolika intrigerna. Det är våld och sex och action på var och varannan sida men skildrat med en god portion humor. Men det som gör att jag avnjuter detta utan att skämmas det allra minsta är just kryddan av vass samhällsskildring som genljuder genom alla yviga gester.

Och bärare av denna kritik är Sookiegestalten. Som genom sin grundläggande hygglighet, sitt rättspatos och sunda förnuft vägrar rätta sig efter småskurenhet och illvillig inskränkthet. Sookie klarar sig själv och räddar sina vampyrkillar lika ofta som de räddar henne. Och tillåter sig att bli lika hjärtligt trött på deras krav som hon låter sig åtrå deras välbyggda kroppar.

Hon är en vännina jag önskar jag kunnat ha som förebild i tonåren. Som visar att hinder är till för att övervinnas och att integritet och aptit på livet går utmärkt väl att kombinera. Om jag hade en tonårsdotter, eller för den delen en tonårsson skulle jag ge dem dessa inte litterärt högtstående, men inte heller illa skrivna böcker som en gåva. Som ett hopp om att ett helt jag är möjligt.