När en korrupt diktatur utnyttjar kvinnors villkor som redskap för att legitimera sin makt blir det i längden kvinnorna som betalar priset. Revolten i Tunisien är 20-hundratalets hittills viktigaste folkliga protest med krav på social rättvisa och frihet. De revolterande kvinnorna i Tunisien behöver nu all solidaritet i bildandet av det nya Tunisien. Den globala kvinnorörelsen måste stödja de progressiva krafterna i Tunisien för att förhindra att utvecklingen går bakåt. Tunisiens kvinnor måste i fortsättningen kunna utöka sin delaktighet i samhällslivet och inte tvärtom. Tunisiska kvinnor har visat imponerande styrka och medvetenhet i samband med detta historiska skede i deras land. Nu är det dags för kvinnor i andra länder att sluta upp sida vid sida så att de kan nå en reell jämställdhet i Tunisien. Nu krävs det mod och vilja för att aktivt stödja tunisiska kvinnor att skapa ett föregångsland i regionen.

Revolten i Tunisien är ett märke för hela den islamiska världen. Under de senaste 30 åren har den iranska regimen och det saudiarabiska styret mobiliserat och organiserat islamiska fundamentalistiska rörelser för att åstadkomma ”islamiska revolutioner”. Trots enorma investeringar har hittills inget fundamentalistiskt parti, ingen islamisk ledare eller rörelse lyckats mobilisera folket för en politisk revolution av tunisiska mått. Istället har krav bröd och frihet i ett av regionens mest sekulära samhällen lyckats att mobilisera kvinnor och män till arabvärldens första revolution. Denna folkliga politiska resning, som hittills har lyckats fälla Ben Ali och kräver ett regimbyte, är ett tydligt tecken på islamiska fundamentalisters misslyckande i regionen som helhet. Här ser vi att det är sociala frågor i kombination med törsten efter demokratiska fri- och rättigheter, och inte religiösa paroller, som kan mobilisera människor i större omfattning.

Trots ytterst repressiva metoder som har kritiserats av alla oberoende människorättsorganisationer har Ben Alis regim under 23 år lyckats framstå som tunisiska kvinnors beskyddare. Han har fått stöd av såväl USA och EU som Världsbanken med bekanta konsekvenser. Ben Alis långvariga politiska ställning kan också få konsekvenser för kvinnorörelsens legitimitet i det nya Tunisien.

Kvinnors breda medverkan i 50-talets självständighetsrörelse gav Tunisien en av de mest kvinnovänliga lagstiftningarna i regionen. Här är kvinnorna i större utsträckning delaktiga i samhällslivet. Bara landets största och äldsta kvinnoorganisation, den vars ledning utnyttjades av Ben Ali, har 800 lokala branscher runt om i hela landet. Samtidigt finns oberoende kvinnoorganisationer som vägrade lyda regimen.

Sanningen är att hundratals politisk aktiva kvinnor, kvinnorättsaktivister, advokater och journalister torterades och fängslades av Ben Alis regim. Under den gångna månaden har vi sett att kvinnorna utgör en betydande del av den gräsrotsrörelse som störtar en av regionens mest repressiva regimer. Men en revolution är en process. Den kan gå snett. Detta har vi upplevt i Iran.

Tunisien är inte Iran, vilket många tunisier understryker. Det är inte heller 1979, med kallt krig och utan sociala medier. Ändå är reaktionära krafters övertagande fortfarande ett möjligt scenario. Den iranska regimen har redan blixtinvesterat i bildandet av en organisation för unga islamister som ska ”frälsa” Tunisien. Flera andra reaktionära krafter förespråkar att sekulära lagar avskaffas.

Men i Tunisien finns, trots allt, ett brett engagemang i kvinnoorganisationer att ta vara på. Det finns relativt bra lagar som kvinnorna ska kunna få behålla och utveckla. Det finns aktiva och kända kvinnorättsaktivister som oberoende av staten har kämpat för jämställdhet.
Något stöd från utrikesministern i ”världens mest jämställda land” kan kvinnorna i Tunisien inte räkna med. Organisationen Kvinna till Kvinna har visat hur Carl Bildt systematiskt utesluter kvinnor i sina tal, möten, pressutskick, bloggar och framträdanden. Han har konsekvent vägrat att kommentera sin underlåtenhet att agera för kvinnors rättigheter i enlighet med Sveriges internationella åtaganden och den egna regeringens utrikesdeklaration. Inte heller kan kvinnoorganisationerna i Tunisien räkna med att kunna göra sina röster hörda i välspridda, traditionella medier. Det skulle strida mot den vanliga, om än för jämställdheten skadliga, rangordningen – demokrati först sedan, kanske, kvinnors rättigheter. Fortfarande ser både makthavare och medier jämställdhet som en bisak, och inte som den grundläggande förutsättning för demokrati det faktiskt är.

Läget i Tunisien innebär en möjlighet, 20-hundratalets stora utmaning för den globala kvinnorörelsen, en chans att visa vad kvinnosolidaritet betyder. I förra numret av Feministiskt Perspektiv kritiserade Noureddine Chatti, ordförande för svensk-tunisiska föreningen, den svenska kvinnorörelsen för sin lathet.

– De är tysta! Hur kan till exempel den socialdemokratiska kvinnoförbundet, som hade bra relationer till sina systerorganisationer i landet, inte säga ett ord om det som händer nu när det behövs? Det är nu som kvinnorna i Tunisien behöver stöd, när de är på gatorna och störtar en tyrann, menade Chatti.

Nu har kvinnoorganisationerna i Sverige chansen att bryta tystnaden och ställa oss sida vid sida med våra systrar i Tunisien och visa att till skillnad från staterna i EU som stödde Ben Ali och dess regim, står dess medborgare för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet på folkets villkor. Visa att kvinnor i Sverige kämpar för jämställdhet och kvinnors befrielse på global nivå. Utan en förändring av kvinnors situation i världen är en backlash i Europa ett bittert faktum.

Går allt väl kan Tunisien bli ett föredöme och en fristad för hela regionens kvinnorörelser istället för en upprepning av det världen vanmäktigt bevittnat i Iran.