”Nej! Nu är det nog!” Det har varit budskapet från upproriska kvinnor och män på gatorna i Tunisiens alla städer. Arbetare, gatuförsäljare och unga arbetslösa inledde demonstrationerna mot prishöjningen av basvarorna för ett par månader sedan. Sedan anslöt sig advokater och studenter, lärare och slutligen kom lokala fackmedlemmar och fyllde gatorna. Tillsammans vägrade de gå hem utan bröd och frihet. ”Ut med diktatorn, ned med regimen”. Självorganisering och solidaritet omvandlade rädslan till styrka och hopp. Nu sprider jasminens doft i hela regionen.
Det nu störtade Ben Alis korrupta regim hade ytterst goda relationer till USA och EU och var prisad av Världsbanken för de privatiseringar och besparningar som nu bidragit till hans avgång. Detta samtidigt som Ben Alis 23 år av tyranni har kritiserats av Amnesty International och så gott som alla människorättsorganisationer. Även oppositionen i landet har avslöjat och kritiserat regimens behandling av folket och de politiska fångarna.
Ben Ali använde landets framgångsrika jämställdhetspolitik som ett propagandainstrument för att vinna västvärldens förtroende: 40 procent av universitetens professorer är kvinnor, 56 procent av högskoleeleverna. Låg analfabetism bland kvinnor, hög delaktighet i samhällslivet, förbud mot slöja på arbetsplatser och universitet, har bara varit några av Ben Alis trumfkort vid förhandlingar.
Habib Bourguiba kallas för Tunisiens fader och är Nordafrikas motsvarighet till Turkiets Ataturk. Han ledde befrielsekampen mot franska kolonialister och efter segern kämpade han vidare för en sekulär lagstiftning i det nya Tunisien. Pärlan av Tunisiens moderna lagstiftning är de exceptionella lagar som gav kvinnorna lika rättigheter, med några undantag, redan under 50-talet.
Habib Bourguiba inspirerades av sin kamrat, fackföreningsledaren Tahar Haddad, som kämpade för landets självständighet. Han var dessutom en lärd islamisk präst. I islams namn avvisade han kraftfullt alla former av diskriminering mot kvinnor som totalt islamfientliga. I sin berömda bok, enligt många regionens första muslimska feministiska skrift, ”Our Women in Muslim Law and Society” från 1930, underströk han kvinnors rätt till utbildning och arbete och hävdade att polygami och tvånget att bära slöja inte har något stöd i islam.
Tunisiska kvinnor deltog aktivt under 50-talets självständighetsrörelse. Bourgiba prisade deras deltagande i och propagerade mot alla diskriminerande lagar och traditioner mot kvinnor. Polygami och barnäktenskap förbjöds i det nya Tunisien. Mannens ensamrätt av vårdnaden om barnen vid skilsmässor upphävdes. Äktenskaps ålder upphöjdes till 17 för kvinnor och 20 för män.
Mest revolutionerande blev dock lagstiftningen om kvinnors rätt till abort som infördes 1965. Tunisien var det första islamiska landet som legaliserade rätten till abort. Rättigheterna utökades sedan 1973. I dag har kvinnan rätt att göra abort under de första tre månaderna av havandeskapet.
Äktenskapsbrott är fortfarande straffbart i Tunisien men både män och kvinnor kan dömas under samma lag. Upp till 5 år fängelsestraff eller motsvarande 500 dollar böter. Straffet för våldtäkt är högt. Från 1985 kan en våldtäktsman straffas med döden om det är ett övergrepp mot barn.
1993 upphävdes de lagar som tvingade kvinnor att lyda sin man. Men lagen erkänner fortfarande mannen som familjeförsörjare. De nya rekommendationerna säger dock att man och hustru ska behandla varandra med vänlighet och hänsyn, hjälpa varandra med hushållsarbete och barnuppfostran. Ett särskilt barnbidrag för flickor infördes, så länge de inte är gifta, saknar egen inkomst och bor hos sin mor.
Alla domare i familjetvister beordrades utbilda sig om kvinnors rättigheter. Nya lagar från 1997-98 garanterar också gemensam egendom vid äktenskap. Det enda ojämlika lagen som kvinnogrupper kämpade för att ändra under de senaste åren handlade om arvsrätten. Kvinnor ärver hälften så mycket som mannen i Tunisien.
Jämställdhet i verkligheten eller bara på pappret?
Är Tunisiens kvinnor jämställda? Många av Tunisiens oberoende kvinnorättsaktivister har menat att jämställdhet utan pressfrihet, oberoende kritiska kvinnoorganisationer och social rättvisa inte kunnat realiseras.
– Jag kallar mig för feminist också, säger Noureddine Chattis samtidigt som hans andra telefon ringer hela tiden. Han är ordföranden i den sSvensk-tunisiska föreningen och trots många år i exil har han bra koll på vad som händer i Tunisien.
Varför finns det ingen tunisisk kvinnoförening i Sverige?
– Det var inte lätt att stå emot Ben Alis säkerhetstjänst och dess påtryckningar. Även här i exil fick tunisier inte vara i fred, ens för att bilda kulturföreningar. Ambassaden kom och ville lägga sig i. För många år sedan försökte några kvinnor att bilda en tunisisk kvinnoförening här i Stockholm. Men det gick inte, de kunde inte stå emot ambassadens påtryckningar som ville att styrelsen skulle driva propaganda för Ben Alis kvinnopolitik. Så det blev ingen kvinnoförening. Ingen ville helt enkelt samarbeta med ambassaden.
Alla dessa progressiva lagar för kvinnor i Tunisien är imponerande, vad säger du om dem?
– Visst är lagarna bra, men jag tvivlar på att de praktiserades i verkligheten. Det stod också i lagen att Tunisiens medborgare hade yttrandefrihet, att censur var olagligt och att oppositionella politiska partier skulle vara fria. Men så var det inte fallet, menar Noureddine Chatti.
Bochra Belhaj Hmida är en känd regimkritiker som har kämpat för feministiska idéer i många år. Hon delade också Nourredines åsikter när hon i en intervju till Magharebia redan 2009 frågade ”hur man kan bygga ett fritt och balanserat samhälle utan att ge individen dess totala frihet?”.
Kvinnorörelsen i Tunisien har aldrig nöjt sig med de lagar som funnits. Under de senaste åren har den krävt att den kvarvarande kvinnofientliga lagen i frågan om arv skulle upphävas. De har kämpat för yttrandefrihet och rätten att bilda oppositionella fackföreningar och partier. Bochra Belhaj Hmida, liksom Souhayr Belhassen (se Sigrid Melchiors intervju i detta nummer) är några av kvinnorörelsens frontfigurer.
I dagens Tunisien finns det cirka 5000 föreningar och organisationer. De flesta är statligt understödda. The Tunisien Human Rights League (LTDH) är den äldsta organisationen för mänskliga rättigheter i Afrika och arabländerna som i likhet med många kritiska grupper och organisationer arbetat under hot. Medlemmar från dessa grupper, många gånger kvinnor, har arresterats, torterats och utvisats från landet under Ben Alis regim. Andra exempel på oberoende organisationer är Association of Democratic Women (ATFD), The Association of Tunisian Women for Research and Development och advokaternas Bar Association.
Noureddine Chatti bekräftar mina uppgifter och menar att ATFD skulle vara en bra samarbetspartner för feminister i Sverige.
– Den är kanske den enda självständiga kvinnoorganisationen som har funnits i landet. De fick ekonomiskt stöd från EU för många år sedan. Men Ben Alis regering fryste bankkontot så de aldrig fick emot bidraget.
Men kvinnorna i landet har varit aktiva i de många kvinnoorganisationerna, särskilt de statliga. The National Union of Tunisian Women (UNFT), är landets största kvinnoorganisation och bildades 1956.
Vad kommer att hända de organiserade kvinnorna och dessa kvinnoorganisationer, tror du?
– När det gäller UNFT, som är landets största och äldsta kvinnoorganisation från självständighetseran, har det varit vanliga kvinnor, bönder och lärare som utgjort basen. De är oskyldiga till den korruption som ledningen vanligtvis stod för. Och många medlemmar inom UNFT var kritiska till regimen. UNFT har kontor överallt i landet. Vi måste se till att de blir kvar fast med ny ledning och politik. Det handlar om en struktur som finns och kan användas.
Islamisterna, kommer de att få ett politiskt inflytande?
En befogad oro finns kring kvinnors situation i Tunisien med anledning av händelseutvecklingen. Risken att kvinnorna förlorar sina rättigheter, som de gjorde i Iran, bekymrar många. De islamiska fundamentalister som Ben Ali terroriststämplade och fängslade har ett visst stöd hos en del av befolkningen. De ses av allmänheten som offer för regimen. Även om det hittills inte funnits något tecken på fundamentalisternas inblandning i revolutionen finns ingen garanti att de i den närmaste framtiden inte organiserar sig i ett försök att vinna makt.
En tongivande fundamentalistisk hemsida med inflytande i iranska regimens inre kretsar skrev en snabb analys om orsakerna bakom revolutionen. Jubel över att en “sekulär och västvänlig” stat har störtats kunde dock inte dölja bitterheten över de religiösa krafternas frånvaro. Artikeln klagar över Ben Alis provocerande islamfientliga politik. “De stoppade beslöjade kvinnor att gå på universitet, förolämpade kvinnor som bär slöja, hindrade fredagsbön…”
Jag frågar Noureddine Chatti om hur han ser på risken att de tunisiska kvinnorna ska drabbas av samma öde som de iranska?
– Nej, nej! Tunisiska kvinnor är mycket militanta. De har varit med mycket och de kommer att spela en viktig roll i samhällsutvecklingen, säger Noureddine bestämd.
Men islamisterna då, ska de vara med nu, är de inte farliga för kvinnors rättigheter?
– Kvinnorna i Tunisien är utbildade och aktiva i arbetslivet och i det civila samhället. Vi har nu störtat en av världens mest värsta diktatorer. Visst ska alla politiska partier som var förbjudna få en chans i demokratin.
Men det finns stater i regionen som vill bromsa demokratiska krafter i regionen och islamisera lagarna. Iran eller Saudiarabien till exempel?
– Ben Ali förtryckte islamisterna i många år, han satte dem i fängelse och torterade dem. Slog deras beslöjade kvinnor. Men vad gör diktatorn, han flyr till Saudiarabien av alla länder! Tunisier kommer inte att glömma detta! Saudier har ingen chans att påverka oss, säger Noureddine.
Noureddine Chatti är mycket kritiskt till svenska kvinnorörelsen.
– De är tysta! Hur kan till exempel den socialdemokratiska kvinnoförbundet, som hade bra relationer till sina systerorganisationer i landet, inte säga ett ord om det som händer nu när det behövs? Det är nu som kvinnorna i Tunisien behöver stöd, när de är på gatorna och störtar en tyrann.
Vad konkret tycker du att kvinnorörelsen härifrån ska göra?
– Bryta tystnaden. Det räcker med Sveriges 23 år av tystnad och samarbete med Ben Ali. Carl Bildt är fortfarande tyst. Kvinnorörelsen ska visa sitt stöd för kvinnorna i Tunisien. Det är genom att stödja de demokratiska krafterna nu som vi kan hindra försämringar för kvinnors rättigheter och i stället tvinga fram förbättringar.
De islamiska fundamentalisterna med stöd från Iran eller Saudiarabien har enorma ekonomiska och organisatoriska tillgångar. Med pengar och sina ideologisk allierade i många länder i regionen mobiliserar de tusentals anhängare. Men ingen av de fundamentalistiska kraven av dessa stora politiska rörelser har hittills lyckats att initiera någon revolution i regionen! Däremot har sekulära krav för frihet och social rättvisa i ett av regionens mest sekulära länder mobiliserat till regimbyte. Detta är den största besvikelsen för reaktionära krafter i regionen.
Folkliga revolter är fascinerande. De sker ofta i tid och rum när ingen anar dem. Revolutioner upplevs överraskande eftersom det ofta glöms bort att de är återkommande sociala verkligheter i mänsklighetens historia. Längtan efter frihet, jämlikhet och social rättvisa driver folk till uppror, för eller senare. Revolutionen i Tunisien har vänt blad, inte bara i arabvärldens historia utan även i världshistorien, är resultatet av en lång kamp för frihet i Tunisien. Ett steg av de många. Doften av jasmin sprider sig runt om i hela regionen. En ljuvlig lovande doft!
