217 folkvalda ledamöter, från religiös höger till radikal vänster, har fått mandat att åstadkomma den nya konstitutionen för Tunisien. 58 av ledamöterna är kvinnor och cirka 7 av dessa kvinnor tillhör det sekulära blocket.

Vid parlamentets öppnande anordnade kvinnoorganisationerna en stor manifestation med krav på lika rättigheter och civila, eller icke-religiösa, lagar. Hundratals kvinnor och män samlades för en tidig arbetsdag till eftermiddag utanför det gamla parlamentshuset i Bardo i Tunis. Olika vänsterrörelser och människorättsorganisationer, exempelvis Amnesty, formade en stor och högljudd folksamling. Slagord som ”jämställdhet”, ”Tunisien ska ha civila lagar” dominerade bland kvinnorättsdemonstranterna.

Fatma Jegham, konstläraren som alla kvinnorättsaktivister i staden Tunis talar om var på plats. Redan tidigt på morgonen sprejade hon slagord på asfalten och senare gick hon fram till ingången för att göra sin röst hörd i media och bland ledamöterna. Jegham undervisar i konst och attackerades hon av ett par unga män medan hon ritade på tavlan under en lektion. De krävde att hon skulle sluta undervisa. Att rita var enligt extremisterna oislamskt, men Jegham gav sig inte utan kämpade förstås tillbaka, berättar hon.

Hur reagerade de andra studenterna?

– De var så rädda. Några försökte hjälpa. Än så länge finns det få extremister men de lyckas att skrämma alla.

Fatma Jegham är konstnär och protesterar för sina rättigheter.

En annan universitetslärare som har sett Ennahda anhängare trakassera kvinnor på universitetet, menar att folk är rädda för dem och att en del kanske håller med och därför inte står emot.

Folkmassan utanför parlamentet växte under dagen och polisen försökte bana väg genom folkmassan för att ledamöterna skulle kunna ta sig in. En ledamot, Souad Abderrahim, attackerades av de demonstrerande kvinnorna. Hon representerar det islamiska partiet Ennahda, men bär ingen slöja. Abderrahim hade gjort sig ovän med kvinnorättsaktivister genom att förolämpa ensamstående mödrar. I ett uttalande jämförde hon dem med prostituerade.

– Svaret fick hon i dag, sade en demonstrant medan hon vinkade glatt.

Med tiden växte folkmassan och diskussionerna intensifierades mellan de få Ennahda-anhängare som befann sig på plats och kvinnorättsaktivister och vänsteranhängare. Oftast avslutades diskussionerna med några skämt och diplomatiska tunisiska leenden från båda sidor. Kvinnorättsaktivister gick runt i folkmassan med sina plakat och diskuterade livligt och med enormt självförtroende.

De mest ensamma och deprimerade kvinnorna denna dag var mödrar till martyrerna. De stod vid en annan ingång till parlamentet. De hade tagit sig från olika delar av landet, klädda i sina folkdräkter och försökte desperat att få pressen och ledamöternas uppmärksamhet. Med sorgsna ögon visade de bilder på sina barn. Några ledamöter, främst Ennahdas ledare

Rachid Ghannouchi, gick ödmjukt fram till dem och skakade hand och lyssnade på deras klagomål och lovade att hjälpa dem som förlorat sina familjeförsörjare till revolutionen.

Ennahdas ledare möter mödrarna till martyrer. En av kvinnorättsaktivisterna tar sig fram till honom och ropar slagord om kvinnors lika rättighete.

Ahlem Belhadj, ordförande för Association tunisienne des femmes démocrates, är en av Tunisiens mest kända kvinnorättsaktivister och sedan 20 år aktiv i oppositionen. Hon var en av manifestationens arrangörer. Belhadj var också inbjuden som observatör till parlamentsöppningen. Dagen efter på Des Femmes Democrates lokal, innan ett styrelsemöte, satt Ahlem Belhadj och Souad Reseb, universitetslärare och psykolog, och talade om de utmaningar som kvinnorörelsen i Tunisien möter i den nya politiska situationen.

Hur kändes det att observera det nya parlamentet?

– Lite deprimerande, säger Belhadj och skrattar.

– Jag kunde faktiskt inte identifiera mig med många av dem som sitter där nu. De flesta kände jag inte igen. Och jag har varit med länge i kampen mot Ben Ali. Efter 20 års oppositionsarbete känner jag de flesta i oppositionen och många av de som sitter med flest röster i det nya parlamentet från till exempel det islamiska partiet Ennahda, har jag aldrig sett i kampen mot Ben Ali.

Ahlem Benhadj

Vad har er organisation för planer nu? Hur ska ni arbeta vidare för kvinnors rättigheter?

– Vi måste se till att det blir en bra konstitution. Det är vår första utmaning under det år som vi har framför oss. Vi får se till att hårdare lagar mot kvinnovåldet och tydliga friheter när det gäller individuella rättigheter skrivs in i den nya lagstiftningen. Vi måste slå vakt om revolutionens krav på social rättvisa och demokrati. Vi ska opinionsbilda och trycka på de som ska skriva den nya konstitutionen och samtidigt öka påtryckningarna nerifrån genom att gå ihop med andra kvinnoorganisationer, feminister och politiska partier som delar våra åsikter. Vi har redan påbörjat samtal med alla politiska partier. Vi bjöd även Ennahdas kvinnliga representanter till ett samtal om kvinnors rättigheter i den nya lagen. De var tyvärr mycket aggressiva och betedde sig inte alls bra. Men vi ska fortsätta med liknande samtal.

Belhadj säger att kvinnoorganisationerna måste se över sina strategier och hitta nya metoder som tjänar kvinnornas intressen.

– Vi arbetade under Ben Alis diktatur trots repressalier, men nu är det andra omständigheter som gäller och vi måste anpassa våra metoder till de nya problemen och utmaningarna. Islamisterna fokuserar på sociala frågor och det är nyckeln till deras framgång hos folket. Medan vi försöker att tvinga det politiska systemet att erbjuda välfärd till sina medborgare och särskilt till kvinnor, etablerar sig islamisterna i bostadsområden genom att erbjuda de behövande social hjälp och bistånd. Vi kanske måste börja med sådana verksamheter vid sidan om det vi gör, för att kunna komma närmare folk så att de lyssnar på oss istället på islamisterna. Vi måste öppna kvinnocenter i andra delar av landet.

Både Belhadj och psykologen Reseb medger att de inte har resurser för att genomföra sådana verksamheter.

Ahlem Benhadj och Souad Reseb

Souad Reseb låter som en militant feminist när hon målar upp bilden av patriarkatets glädje över islamisternas seger. Hon är också aktiv inom Des Femmes Democrates och berättar att de har haft kvinnojourer i 20 år för att stödja misshandlade kvinnor men inte haft råd med ett eget, säkert, skyddat boende.

– Vi har arbetat med minimala resurser. Vi skickar kvinnorna till hotell eller hittar andra lösningar. Nu kanske vi borde starta kvinnohus i olika områden och arbeta mer mot våldet som sätter kvinnorna i ännu mer utsatta positioner. Våldet mot kvinnor har ökat under de senaste månaderna här i Tunisien, berättar Reseb och skakar på huvudet.

– När kvinnor ringer till polisen säger de att det inte finns resurser och att det finns viktigare saker för polisen att göra just nu.

Reseb framhåller att kvinnorörelsen i Tunisien har en lång historia och att kvinnorna har kämpat för de rättigheter de hade.

Hur kan kvinnoorganisationer i andra länder stödja er i ert arbete?

– Kvinnoorganisationerna i Tunisien är starka och organiserade. Vi kommer inte att förlora lätt och utan fight, säger Belhadj bestämt. Men om vi misslyckas med att få fram bra lagar som säkerställer kvinnors rättigheter i det här landet kommer vi att hamna i svåra situationer. Vi måste få stöd för att klara av denna kamp. Vi behöver solidaritet just nu, mer än någonsin. Tala om oss och om det hot som finns mot kvinnors rättigheter i Tunisien. Kvinnor från olika länder i vår region och från andra delar av världen får mötas mer och diskutera för att skapa nya sätt att förverkliga praktisk solidaritet oss emellan.Vi har svåra tider framför oss, fortsätter Belhadj fundersamt.

Souad tycker att ett bra sätt att solidarisera sig med tunisiska kvinnor är att uppmärksamma brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tunisien.

– EU-länderna ska inte blunda som de gjorde under Ben Ali. Kvinnorättsaktivister i Sverige måste trycka på sin regeringen att inte fortsätta med goda relationer utan att kritisera. Den svenska regeringen ska lyssna på oberoende organisationer i Tunisien och inte på de som har makten. I mindre orter, men även i storstäder där Ennahda har anhängare och de har redan börjat att attackera människor och tvinga kvinnor att täcka sig, stanna hemma och inte arbeta. De anklagar kvinnorättsaktivisterna för att vara islamfientliga och vinner opinion på det. Allt detta måste uppmärksammas.

Ahlem Benhadj, är du orolig för Tunisien?

– Ja, det är jag. Vi kan förlora många av våra rättigheter. Vi kommer att ha en hel del kollektiva friheter på grund av revolutionen, men våra personliga rättigheter kommer att kränkas. Jag är bekymrad över kvinnors ekonomiska situation och växande fattigdom och arbetslöshet. Priserna går upp för varje dag och det är kvinnorna som blir fattigare och deras status i samhället försämras.

Är du orolig för kvinnorättsaktivisternas säkerhet? Är det farligt nu?

– Det har redan blivit hotfullt för oss kvinnorättsaktivisterna. De hotar oss. De kallar oss för horor. De vet att vi är islamisternas starkaste opposition. Om religiösa extremister vinner i nästa val och tar över den politiska makten kommer de att ta våra rättigheter ifrån oss och de kommer att hämnas, bedömer Ahlem Benhadj med många års erfarenhet i kvinnofronten och mot Ben Alis diktatur.