Ingenjören Wafa Guiga kom till Frankrike från Tunisien 2002 för att skriva sin doktorsavhandling, och blev fast i Paris efter att den skrivits klart. I Tunisien var hon bunden till, men aldrig formell medlem av, the Human Rights League. I Paris är hon medlem i det nya anti-kapitalistiska partiet, NPA.

Hon fick information om revolten i tunisiska Sidi Bouzid ganska sent, säger hon, eftersom så lite nyheter spreds i början.

– Jag hörde att det var en revolt, men trodde att den var begränsad till Sidi Bouzid. Min syster berättade att den spred sig till alla västra regionerna i landet, säger hon, och startade ett Facebookkonto bara för att kunna följa alla händelser på nära håll.

I Paris samlades i mitten av december fackföreningar, NPA och Vänsterfronten – Front Gauche som bland annat består av det franska kommunistpartiet – och tunisiska grupper och organisationer i nätverket Collectif Sidi Bouzid, och demonstrationer och möten började hållas på nästan daglig basis. I flera andra städer började också många solidaritetsaktioner ta fart, och dessa fortsätter fortfarande.

– Från Frankrike tycker jag att det är viktigt att fortsätta informera om vad som händer i Tunisien, eftersom media har slutat med det. Men jag tror att det viktigaste är att utmana våra egna arbetsgivare här, säger Wafa Guiga.

– Det finns omkring 1 250 franska företag i Tunisien, så vi har samma arbetsgivare i de två länderna. Som fackliga medlemmar och politiskt aktiva här i Frankrike måste vi fördöma hur de beter sig både här och i Tunisien.

– Jag tror att det skulle vara intressant att till exempel organisera strejker tillsammans här och i Tunisien! Det kunde nog sända ett starkt budskap till arbetsgivarna, menar hon.

Protesterna i Tunisien har minskat i kraft och omfång sedan president Zine El Abidine Ben Ali lämnade landet den 14 januari, men fortfarande samlas människor på gatorna i städer landet runt och fortsätter att ställa krav på den nya regeringen. Den leds av Mohammed Ghannouchi, före detta premiärminister under Ben Ali. En stor majoritet av den nya regeringen utgörs också av medlemmar i RCD, Ben Alis parti.

Wafa Guiga menar att eftersom det är samma personer i den nya regeringen som i den gamla, kan man inte förvänta sig något positivt från dem, vare sig gällande finansiella reformer eller de mänskliga rättigheterna.

– Mohammed Ghannouchi var ansvarig för privatiseringarna i Tunisien. Det faktum att han fortfarande är premiärminister betyder att inget kommer att ändras ekonomiskt sett, säger hon.

– De människor som fortsätter rörelsen, demonstrationerna och strejkerna är arbetslösa och arbetare som säger att den här revolutionen har inte ändrat något för dem rent ekonomiskt.

En del av de fortsatta protesterna drivs av 14:e januarirörelsen. Bestående av bland andra det tunisiska kommunistpartiet (PCOT), några mindre vänsterorganisationer och några nationalistiska grupper kräver de att den nya regeringen och alla statliga institutioner som innehåller kvarlevor från den gamla regimen ska upplösas, liksom Ben Alis parti RCD. Arbeten ska skapas och en arbetslöshetsersättnng instiftas, kräver koalitionen. Mötesfrihet och pressfrihet ska garanteras, och alla viktiga resurser och företag som privatiserades under Ben Alis och internationella valutafondens överseende ska nationaliseras och sättas under statlig kontroll.

Tunisiens fackfederation UGTT – den enda som tilläts fram tills alldeles nyligen – spelade en nyckelroll i mobiliseringen av protesterna.

– När UGTT beslutade sig för att verkligen bli en del av rörelsen och började organisera strejker och demonstrationer, så utbröt de största demonstrationer vi någonsin sett i Tunisien. Det var dessa demonstrationer som lyckades få bort Ben Ali, säger Wafa Guiga.

Men i slutet av januari meddelade UGTT att de stöder den nya regeringen, även om de inte själva satt med i den.

– Så det var inte möjligt att fortsätta revolutionen genom UGTT, det var därför de bildade 14:e januarikoalitionen, för att ge politiskt stöd. Alla medlemmar i koalitionen är också fackmedlemmar, så de kan fortsätta mobilisera människor genom facket, säger Wafa Guiga.

Men hur stark är egentligen den här rörelsen och andra progressiva organisationer?

– Eftersom Tunisien var en diktatur och det inte var möjligt för olika partier att uttrycka politiska idéer så är det svårt att förutse vad människor kommer att välja. Inte ens aktivisterna själva vet hur starka de är, inte kommunistpartiet, inte islamisterna – det är samma situation för alla. Det kommer att ta månader!

Däremot har Tunisiens kvinnoorganisationer en mindre förankrad plats bland de protesterande. UGTT:s kvinnokommission har stor trovärdighet, men andra, som ATFD (Tunisian Association of Democratic Women) och AFTURD (Tunisian Association for Research and Development) har mött kritik för att de inte stödde de islamistiska aktivister som förföljdes under Ben Alis diktatur på 1990-talet.

Samtidigt har dagens politiska aktivister fört upp krav på jämställdhet på dagordningen, och de stöder till och med kvinnoorganisationerna när de anordnar demonstrationer och möten, även om kritiken mot deras förflutna alltid finns med, säger Wafa Guiga.

Vad för slags Tunisien vill du se uppstå ur den här situationen?

– Ett land där arbetare har makt att bestämma över sig själva och sin egen framtid. Men det är omöjligt att göra det bara i Tunisien. Om det stannar i Tunisien är det bästa vi kan få en borgerlig demokrati. Att sprida den här revolten och den här rörelsen i de andra arabländerna är det viktigaste just nu, annars kan den gå om intet.

– Så det är mycket viktigt att ge stöd till de andra revolutionära rörelserna i andra länder, avslutar Wafa Guiga.