Att TV4:s Kvällsöppet i förra veckan bjöd in Pär Ström för att debattera feministisk porr måste räknas som ett all time low i okommenterad medial antifeminism. I twitterdebatten som följde var det någon som liknade valet vid att låta Ultima Thule diskutera integrationsfrågor på bästa sändningstid. Jag kan bara hålla med.

Debatten kretsade kring Lina Neidestams nyutgivna grafiska roman Maran. Den otacksamma rollen som Ströms motpart spelades av RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros. Naturligtvis blev ingenting av värde sagt. Vad kan Pär Ström förväntas ha att säga om feministisk pornografi? Hans enda agenda när det gäller feminism över huvud taget är välkänd: att misskreditera den. Följaktligen var också den enda ståndpunkt han hade i Kvällsöppet att själva begreppet var ett uttryck för ”dubbelmoral”.

Jaha. Därmed var ribban liksom lagd. För den arma Kristina Ljungros återstod bara att försöka göra en vag allmän utläggning om bejakandet av den egna lusten, som mest tedde sig som något slags redogörelse för RFSU:s officiella linje i den frågan, enligt vilken Neidestams bok fått sanktion.

På det viset lyckades TV4 inte bara schabbla bort en intressant och väsentlig feministisk fråga. Genom valet att låta Ström medverka, istället för att till exempel ställa två feminister med olika uppfattning om pornografi mot varandra, tillät kanalen sig också att förlöjliga den feministiska diskursen om både pornografi och sexualitet.

För den stora orättvisan i debatter där den ena kontrahenten är en fullständigt skamlös charlatan är att den som faktiskt kan någonting i ämnet och försöker nyansera och problematisera det, lätt framstår som tafatt, svamlig och osäker bredvid den okunniges enfaldiga tvärsäkerhet.

Det är oerhört synd. För feministisk pornografi är en fråga som förtjänar att debatteras. Den utgör skärningspunkten för två feministiska huvudlinjer: den egna sexualiteten som befrielsemedel och motståndet mot patriarkalt utnyttjande och kränkning av kvinnokroppen. Det finns en gråzon där dessa båda överlappar varandra, där lust och kränkning, befrielse och förtryck ligger förvirrande nära varandra och samverkar.

Och det förtjänar att debatteras. En grafisk roman, som Maran är i det sammanhanget en utmärkt utgångspunkt. Det tecknade formatet befriar läsaren från pornografins tyngsta motargument: frågan om utnyttjandet av de medverkande. Här är det på ett uppenbart sätt de erotiska fantasierna som härskar.

Bokens huvudperson flyr storstaden för att skriva en generationsroman men arbetet går trögt. Istället drabbas hon av ”kåtslag” enligt författaren själv, och börjar skriva erotiska berättelser. Är det pornografi? Jag har svårt att ge boken det epitetet och tänker istället i termer av ”erotik”. Men gissar samtidigt att den beteckningen kommer av den starka koppling jag, liksom många andra, gör mellan porr och den klassiska porrfilmens döda ögon och monotona påsättningar i sjaskiga miljöer.

I Maran är lusten frodig och frisk. Det saftar och savar och stänker. Men visst, det är kukar och fittor i full aktion i var och varannan bildruta. Även samkönat sex förekommer lika oproblematiskt och frejdigt. Vilket gör att jag läser Maran känns som en gladsnuskig hyllning till sexualiteten.

Och avsikten är säkert porrens: att egga läsaren, jag har inga svårigheter att föreställa mig att boken kan fylla sin funktion i en och annan sängkammare. Men det är just lusten som är huvudperson, den otämjda kättjan. Och dess bärare är en ung kvinna.

Gör det bokens innehåll per automatik till feministisk porr? Trist nog gör det förmodligen det. För ännu är kvinnors sexualitet så ställd i skuggan att bara skildringen av en kvinnas vilda, helt ohejdbara kåthet blir till ett feministiskt statement i sig. Maktordningen är rubbad. Normen satt ur spel.

Och kanske kan pornografi se ut på det viset. Och kanske kan den sortens pornografi vara feministisk. Detta må vi diskutera. Men så länge medierna släpper in denna världens Pär Strömmar i seriösa feministiska debatter kommer vi aldrig att kunna göra det på allvar. Och då kapas försöken att befria kvinnors sexualitet ännu än gång. Men nu av antifeministisk sensationslystnad hos samvetslösa mediehus.