I Episode III berättas två parallella historier: en om konstnären Renzo Martens som reser uppför Kongofloden, in mot de avlägsna och fattigaste delarna av Kongo-Kinshasa, med delar av ett konstverk packat i stora lådor.

Martens och hans medhjälpare sätter upp verket i en by, packar sedan ner det igen och åker vidare till nästa by. Konstverket består av neonbokstäver som bildar orden ”Enjoy poverty please”.

Den andra berättelsen visar hur samme konstnär uppsöker biståndsorganisationer som verkar i Kongo-Kinshasa och talar med fotografer och journalister från väst som är där och bevakar situationen i landet.

Martens drivs av en idé, som han provar och provocerar olika aktörer med. Hans tanke är att fattigdomen är en resurs, en tillgång som vara på en global marknad. Den enskilt största delen av landets stadsbudget utgörs av bistånd.

Journalister och fotografer från väst tjänar pengar på att skildra inbördeskrigets fasor och landets fattigdom. Martens drar slutsatsen att kongoleserna själva borde kunna producera de fotografier och rapporter som västerländsk massmedia efterfrågar. De borde kunna använda sin egen fattigdom som resurs.

Martens träffar några unga män som har en liten rörelse där de fotograferar bröllop och födelsedagar. Tillsammans uppsöker de biståndsorganisationernas sjukhus för att fotografera undernärda barn och Renzo visar hur de ska skildra barnens utmärglade och deformerade kroppar.

Men projektet misslyckas. I en av filmens mest plågsamma scener försöker Martens och de unga männen få tillträde till Läkare utan gränsers sjukhus. Arrogant bakåtlutad förklarar den ansvarige på sjukhuset att det är skillnad på västerländska journalister som kommer till Kongo-Kinshasa för att informera omvärlden och dessa inhemska fotograferande män som bara gör det för att ”tjäna pengar”.

Tillgång till sjukhuset nekas. Martens egen pressackreditering dras in av FN när rykten om hans projekt sprids. ”Enjoy poverty please”. Berättelserna knyts ihop.

I den första byn förklarar Renzo Martens att skylten måste skrivas på engelska för detta är ett konstverk som vänder sig till västvärlden. Det cyniska budskapet ska skaka om betraktaren som är den faktiska konsumenten av Kongo-Kinshasas öde. Han förklarar sitt projekt och vernissagekvällen slutar i en uppsluppen fest.

Men när Martens och hans bärare kommer till nästa by har projektet havererat. ”Enjoy poverty” riktar sig nu till befolkningen: det är bättre att ni accepterar fattigdomen. Att formulera kritik kommer bara göra er förbittrade. Ingenting kommer att förändras.

I ett sista försök att göra skillnad återvänder Martens till en familj där ett av barnen är undernärt. Han har med sig mat och kameran registrerar det ätande barnets varje förändrade ansiktsuttryck.

Scenen är ömsint men förbittrad – för vad är detta om inte bara mer bistånd. Ingen verklig förändring.

Men finns det bara naivitet och cynism att välja på? Nog måste Martens ha vetat att det krävs mer än några män med kameror för att ändra på en ekonomisk logik som har gjort sig själv självklar och naturlig?

En resurs är ingen resurs förrän den raffinerats och understöds av en organisation av något slag. Än är det inte dags att bekänna sig åt hopplöshet och cynism.