Mer än en halv miljon arbetande i Sverige har otrygga och tidsbegränsade anställningar. De flesta är unga kvinnor. Bland kvinnor i låglöneyrken som inte är med i facket är närmare hälften tidsbegränsat anställda.

Vi tvingas till tidbegränsade anställningar i form av vikariat, projektanställningar, provanställningar, säsongsanställningar och – värstingen – behovsanställningar, även kallat ”ring-och-spring”-jobb. Hela tiden ökar också antalet jobb på obekväm arbetstid – och allra mest för oss tjejer och kvinnor i låglöneyrkena. Som om inte det räckte, pressas arbetstakten upp. Vi sliter ut oss!

Den arbetsmarknadspolitik alliansregeringen driver har dessutom inneburit att vi tjejer och kvinnor idag har ännu sämre möjligheter att påverka politiskt. Arbetsmarknadspolitiken har helt enkelt gjort det svårare för oss att utöva våra demokratiska rättigheter som medborgare. Vi har inte tid. Vi har knappt ens möjlighet att träffas på feministiska möten, eftersom alla jobbar på olika tider, på rullande scheman och splittrade arbetspass. När vi kommer hem från jobbet förväntas vi ta hand om barn och gamla föräldrar, eftersom alla nedskärningar inom både äldrevården och barnomsorgen har skyfflat över allt mer omsorgsarbete till hemmet = till oss kvinnor.

Samtidigt kan vi konstatera att rika gubbar bara blivit allt rikare.

Men nu börjar vi bli riktigt förbannade.

Det är vansinnigt att massor av människor ska vara arbetslösa och stå till hands, medan andra ska jobba ihjäl sig under otrygga arbetsförhållanden, bara för att företagen ska kunna plocka ut ännu mer i vinster.

Det räcker nu.

Vi kräver 6 timmars arbetsdag åt alla – med full lön!

Vi kräver satsningar på den offentliga sektorn!

Vi kräver att arbetslivet ska anpassas till oss och inte tvärtom!