I snart två år har Abeba, som inte vill framträda med sitt riktiga namn, väntat på att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon är 38 år, lesbisk, och flydde från Etiopien efter att ha blivit utsatt för hot och trakasserier under en längre tid.

Men migrationsdomstolen anser att hon kan återvända, eftersom de etiopiska myndigheterna inte känner till hennes sexuella läggning. Hennes ombud anser dock att beslutet strider mot UNHCR:s riktlinjer och Socialförsäkringsutskottets förarbeten till den svenska lagstiftningen och har överklagat flera gånger.

– Man gör ju alltid en enskild bedömning, men jag tycker migrationsdomstolens motiveringar är torftiga, säger Stig-Åke Peterson på RFSL som hjälpt Abeba under processen. Jag tycker att hennes historia är trovärdig och det vore bra om hon fick stanna.

Homosexualitet straffas med fängelse i upp till 15 år i Etiopien, men även för den vars omgivning bara fattat misstankar kan tillvaron bli outhärdlig. Landet är konservativt och samhällets acceptans för sexualitet som avviker från normen är i det närmaste obefintlig.

– Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan bara vänta, säger Abeba när jag träffar henne.

Abeba inledde en relation med en kvinna i tonåren men gifte som 17-åring, ett äktenskap hon motsatte sig. De fick tre barn och Abeba ärvde en affärsverksamhet som hon ägnade sig åt. Hon fortsatte träffa sin flickvän i hemlighet och efter en tid började hennes man att bli misstänksam. Han våldtog och misshandlade henne, och människor i omgivningen började undivika Abeba, förolämpa henne och ingen handlade längre i hennes butik. Hon fick dessutom hotfulla telefonsamtal:

– Jag tänkte att det skulle gå över men så blev en homosexuell man som arbetade på amerikanska ambassaden mördad, och de som ringde sa att det skulle gå likadant för mig. Han hade vakter utanför sin bostad, hur skulle jag kunna skydda mig?

Familjen har inte konfronterat henne, troligen beroende på att de inte vill förknippas med något som är så skambelagt. På grund av detta har hon inte velat berätta för sina barn, som är mellan fem och 16 år, hur det ligger till. Hon kan alltså inte förklara för dem varför hon rest sin väg.

– Jag ringde på min sons födelsedag men han sa, mamma varför ringer du, du har lämnat oss…

Abeba har hittills varit samlad och till och med glad, men nu tystnar hon och letar efter en näsduk i jackan. Efter en stund fortsätter hon berätta, med ett betydligt mer känsloladdat tonfall, att hennes man är sjuk och har lämpat av barnen hos hennes 73-åriga mamma.

– Jag har ett ansvar gentemot mina barn, men hur ska jag kunna åka tillbaka? Jag är säker på att min man kommer att döda mig.

Här i Sverige har hon kunnat leva öppet som gay; genom RFSL har hon fått en del terapi och möjlighet att delta i vissa aktiviteter. Under förra årets Pridefestival mötte hon en kvinna som hon träffar då och då, men hon vill inte inleda någon seriös relation när hon vet att hon när som helst kan bli utvisad. I FN:s stadgar står skrivet att den som levt öppet i ett land inte kan förväntas återvända och undertrycka sin sexualitet i hemlandet. Men här hänvisar alltså migrationsdomstolen till att myndigheterna i dagsläget inte har kännedom om Abebas sexuella läggning. Kammarrätten har avslagit ytterligare en överklagan och nu har hon bara att hoppas på den kompletterande inlaga som hennes ombud skickade in för två veckor sedan.

Hon är sysslolös och frustrerad, då hon inte har något pass kan hon inte få arbetstillstånd. Hon har funnit en del gemenskap via RFSL och kyrkan, men språket är ett problem, hon talar endast några ord svenska, lite engelska och en del franska, som är det språk vi försöker kommunicera på under intervjun. Bland andra exiletiopier är hon inte välkommen.

– De har konservativa värderingar. Tidigare hyrde jag in mig hos en etiopisk man, och efter Pride hade jag tagit med mig en regnbågsflagga som jag satte upp på mitt rum. När han såg den sa han att jag måste flytta, för att jag ”sån”.

Nu sätter Abeba sitt hopp till media. Hon vill ändå inte gå ut med namn och bild i nuläget, det kan lätt spridas till hennes familj och hon vill skydda sina barn. Framför allt är hon trött, men med dagar som bara kan fyllas med oro och grubblerier blir nätterna ändå sömnlösa.