Under året har flera utvisningsbeslut fått medial uppmärksamhet på grund av deras skandalöst omänskliga karaktär. Ett av de mest uppmärksammade är den svårt dementa, hjärtsjuka och nästan blinda 91-åringen Ganna Chyzhevska som migrationsdomstolen och regeringen anser ska utvisas trots att det innebär en fara för hennes liv. Europadomstolen har stoppat utvisningen tills vidare eftersom den kan strida mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men Billström försvarar lagen som lett till utvisningsbeslutet med att det är oekonomiskt att ge uppehållstillstånd till äldre eftersom de inte kan delta på arbetsmarknaden och behöver mediciner (Aftonbladet 19/10).

Ett annat fall som nyligen blivit uppmärksammat är familjen Danielian i Ånge som blev utvisade på Luciamorgonen efter 11 år i landet. Tre barn som vuxit upp här och en familj som sägs ha varit älskad av alla i trakten. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig; lärare, grannar och skolkamrater har engagerat sig för att få familjen tillbaka. Även kommunalrådet Sten-Ove Danielsson (s) har engagerat sig i fallet och det har varit uppe som diskussionsämne på SVT Debatt (15/12).

Engagemanget och upprördheten som dessa uppmärksammade utvisningar genererar är viktiga för att hålla tron om medmänsklighet och solidaritet vid liv. Samtidigt känns några av dessa reaktioner väldigt motsägelsefulla när de uppehåller sig så mycket vid de enskilda fallen att politiken lämnas därhän. Ett exempel är när kommunalrådet Danielsson markerar att det var något särskilt med familjen Danielian och samtidigt distanserar sig från andra utvisade flyktingar som passerat Ånge, genom att i Debatt säga: ”det har varit massa utvisningar – vi har haft en flyktingförläggning – det är inget konstigt med det, men just den här familjen var en av oss”.

Konsekvensen av ett sådant resonemang blir att solidariteten avgränsas till de utvisade som man har personliga relationer till samtidigt som alla andra utvisningar passerar som naturliga och självklara. Men i en värld som är uppdelad och präglad av orättvisor – krig, tortyr, miljökatastrofer, statligt förtryck, förföljelse, fattigdom, våld, sexuella övergrepp och rättslöshet – borde det självklara snarare vara allas rättighet att röra sig över nationsgränser för att söka skydd eller välja ett värdigare liv i ett annat land. Att Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna förespråkar en annan linje har varit känt då de under lång tid upprätthållit den svenska utvisningspolitiken. Det som för i år kan tyckas nytt och överraskande är att också alla regeringspartier och Miljöpartiet valt att legitimera denna politik genom en migrationspolitisk överenskommelse.

Skälet till denna överenskommelse sägs vara att stänga ute Sverigedemokraterna. Argumentet ekar ihåligt, eftersom det knappast är aktuellt att Moderaterna börjar samarbeta med Sverigedemokraterna om Miljöpartiet skulle lämna överenskommelsen. Tvärtom har överenskommelsen tvingat Miljöpartiet och de övriga regeringspartierna att försvara en politik som med mycket små förändringar fortsätter att massutvisa människor. Detta trots larm och rapporter om utvisningar som sker i strid mot FN-konventioner om mänskliga rättigheter och även i strid mot svensk lagstiftning.

Den nationella självbilden av Sverige som ett jämställt och öppet land som respekterar de mänskliga rättigheterna håller helt enkelt inte. Asylprocessen är inte rättssäker och migrationspolitiken följer arbetslinjens logik istället för att vägledas av människors rätt och behov. Vad svensk migrationspolitik behöver till 2012 är därför en opposition som står på sig.