Det talas mycket i revolutionernas spår om att de långvarigt förtryckta folken i Egypten, Tunisien, Jemen, Bahrain, ja till och med Libyen, ska få möjlighet att avgöra sitt eget öde. Att hälften av dessa folk är kvinnor vars röster lyser med sin frånvaro i de sammanhang där detta öde avgörs är som vanligt en senare fråga.

Uppslutningen bakom ett svenskt ingripande är stark från höger till vänster. Och även många pacifister ser den historiska FN-resolutionen om ett ingripande för att skydda civila som nödvändig i nuläget.

Samtidigt finns anledning att granska det hyckleri som lett fram till det rådande läget, följa noga hur resolutionen genomförs och redan nu börja ta hänsyn till vad som krävs för att förhindra att historien upprepar sig i evighet. En historia där lättvindiga, övermodiga och kortsiktiga beslut om militära interventioner även lett till ökat stöd för de krafter som skulle bekämpas, konstaterar Maj-Britt Theorin.

Det har gått tio år sedan FN:s säkerhetsråd erkände vikten av kvinnors medverkan för att uppnå en hållbar fred och bygga upp samhällen efter krig. Värdet av detta slås fast i resolution 1325, men fortfarande är det nästan bara kvinno-, freds- och biståndsorganisationer som kräver att den tillämpas i samband med de konflikter som pågår i världen.

Maj-Britt Theorin är ordförande i Operation 1325, som kämpar för att även regeringsföreträdare som Carl Bildt och Hillary Clinton ska ta sitt ansvar och säkerställa att resolutionen tas på lika stort allvar som resolution 1973 – den om flygförbudszon över Libyen och skyddet av civila i konflikten. Men precis som vid andra konflikter har kvinnor saknat reellt inflytande även denna gång.

– Säkerhetsrådet har fattat beslut om att kvinnor ska vara med på alla nivåer. Var finns de? Man kan inte ursäkta sig med Hillary Clinton. Det måste finnas en kritisk massa av kvinnor. Varje land måste ta ansvar för att det finns kvinnor med i beslutsprocessen och framför allt i diskussionerna om vad vi gör efter ingripandet, säger Maj-Britt Theorin.

Hon tror inte att kvinnor är mer fredliga än män, men att kvinnors samlade erfarenheter kan påverka besluten i en annan riktning än den gängse. Det går förstås inte att bevisa, eftersom kvinnor sällan uppnår den kritiska massa som behövs för att påverka. UN Women (tidigare UNIFEM) granskade tio större fredsprocesser under det gångna decenniet. Då utgjorde kvinnor i genomsnitt 6 procent av förhandlarna och hade mindre än 3 procents representation vid undertecknande av fredsavtalen.

I de ytterst få situationer där kvinnor har haft reellt inflytande har betydelsen varit stor, enligt Maj-Britt Theorin som studerat saken för EU-parlamentets räkning. Hon nämner fredsprocessen i Sydafrika som exempel. Där blev den höga andelen kvinnor inom FN:s fredsbevarande styrka avgörande för att kvinnors politiska deltagande ökade, både som väljare och parlamentsledamöter. 

I och med säkerhetsrådets beslut om att en flygförbudszon ska upprättas var det formellt sett korrekt att gå in i Libyen, konstaterar hon. Samtidigt är hon allvarlig oroad över de oklarheter som råder kring hur resolutionen ska genomföras, inte minst när de närmaste grannländerna börjar vackla och kanske drar tillbaka sitt stöd för ett angrepp. Vad som kan göras i nästa steg är inte definierat och det ser hon som ett typiskt uttryck för mäns syn på konfliktlösning.

– Det saknas logisk konsekvens. Det finns andra diktaturer som tar till våld mot de som protesterar, som Saudiarabien och Bahrain. Ledningarna där vill man inte tafsa på, utan då ställer man upp och sluter leden kring Bahrain.

Den en enda egentliga skillnaden som hon kan se är att Gadaffi öppet deklarerat avsikten att skjuta och döda sitt eget folk för att behålla makten. Konsekvensen av att nu gå in blir en moralisk förpliktelse att stödja också andra förtryckta folk, även när det inte finns olja. Och en sak är Maj-Britt Theorin helt övertygad om:

– Vapen löser ingenting.

Varför lär vi oss aldrig av historien?

– Det här låter kanske naivt, men det kan bero på att kvinnorna fortfarande inte finns med. Kvinnor finns alltid med som offer, förutom att de dödas våldtas de. Det är främst män som har erfarenheten av att föra krig. Kvinnor finns inte med när män fattar beslut om att ingripa militärt eller om hur konflikter ska skötas. Hälften av befolkningen i världen har ingen röst. Kriget är en manlig domän. Kvinnor finns med i form av offer men inte reella aktörer. Våldtäkterna mot kvinnor i krig är bara ett symptom på att makten är snedfördelad. Av egen erfarenhet som politiker vet jag att det är lättare att se symptomen än att ta tag i den viktigaste frågan, den om makt.

Maj-Britt Theorin påpekar att det tog tio år efter resolution 1325 om kvinnors delaktighet innan FN beslöt att inrätta den roll som Margot Wallström har för att förhindra krigsvåldtäkter. Detta efter kraftfulla påtryckningar från Hillary Clinton.

– Tänk om Hillary hade ställt sig upp och sagt att huvudfrågan är makt. Det hade verkligen betytt någonting!