Vart tionde barn i Lund är fattigt. Rädda Barnens senaste fattigdomsrapport kom ut den 1 februari i år. Inte en dagstidning var sen att haka på. Rubrikerna ståtade feta på löpsedlarna. Fattigdomen ökar.

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, har för åttonde året i rad presenterat en hårdsmält och magstark text, följd av tabeller, statistik och dystra siffror om barns ekonomiska utsatthet i några av Sveriges kommuner, däribland Malmö och Landskrona. I Fosie har barnfattigdomen ökat mest i Sverige sedan 1991. 43 procent av Fosies barn lever fattigt.

Värst är det för ensamstående mammor med utländsk bakgrund. Nichlas Vinsander är diakon i S:t Knuts Kyrka på Linero i Lund:

– Man behöver inte vara professor för att begripa att fattigdomen breder ut sig. Mammor kommer hit och berättar om vilken skam de känner över att inte kunna bjuda på barnkalas; att inte kunna köpa en enda julklapp när andra barn får presenter i överflöd.

– De har inte ens råd att bjuda barnens kamrater på glass. Varje dag är en jakt på mat! utbrister han.

Få vill träda fram och säga som det är: ”Jag har inte råd att äta idag.” Fast i Fosie, ett av Sveriges fattigaste bostadsområden, vågar de. De är vana nu. Det är dock inte de utländska ensamstående mammorna som i första hand söker sig till S:t Tomasgården i Fosie församling. Det är de svenska.

– Mammor med utländsk bakgrund har oftast ett socialt nätverk av släkt och vänner. De håller ihop, berättar Charlotte Jönsson, som arbetat inom diakonin på S:t Tomasgården i 21 år.

– Jag har blivit vittne till förändringarna. För fem år sedan skämdes man för att ta emot mat. I dag behöver de äta.

Charlotte vet vilka som hungrar i Fosie. Hon tar luren, ringer upp och frågar rakt på sak: ”Behöver du mat?”

– Ingen har svarat nej. Jag talar om för dem att de inte ska skämmas och det gör de inte heller. Inte nu längre. Men de kommer inte hit självmant och tigger. Aldrig.

Det är första dagen på sportlovsveckan i Skåne, när Feministiskt Perspektiv är på besök i Hermodsdal, Fosie. Skollov innebär att vissa barn inte får mat. Fosie församling har därför infört gratis sportlovslunch fem dagar i sträck. Vuxna får betala 25 kronor per måltid.
Från klockan tio till klockan elva visar diakonen hur man kan ansöka om pengar och bidrag hos fonder. På eftermiddagen blir det sportlovspyssel. På tisdag är det dags för en efterlängtad heldagsutflykt till Köpenhamn. Barnen ska få uppleva Experimentarium för en sammanlagd summa på 200 kronor per familj.

S:t Tomasgården ligger på Hermodsdalsgången 4. Enligt Fosie församlings hemsida går busslinje 8 dit. Avstigning vid Professorsgatan. Bussen gnisslar och för oväsen. Dörrarna pyser, piper och tjuter när de vecklar upp sig för att släppa av och på passagerare.
En minuts pratstund med en stressad busschaufför ger besk information. ”Cash! Det finns ingen cash i den här stadsdelen. Linje 8 är den tuffaste linjen att köra. Fosie har de sämsta vägarna!”

Jag stiger av bussen och ser en tom och öde stadsdel. En tafatt skylt tornar upp sig mot en grå himmel: ”Välkommen till Hermodsdal ”, står det. Jag går vidare; går och går och jag fryser och tror att kyrkan ska ligga i närheten. Det enda som håller mig sällskap är bitande kyla och utspridda skräphögar. Så småningom ser jag en människa. Först som en röd liten fläck. Det är en kvinna som går raskt mot mig och hennes ansikte öppnar upp med ett leende. Vi blir som vänner i ödemarken. Marie ska dit jag ska, till S:t Tomasgården. Hon visar mig vägen. Orden flyter lätt när hon berättar för mig – en främling – om hur det är att vara fattig.

– Hur man än gör, så kommer man i kläm. De gör allt för att trycka ner en i skorna.

”De” är hjälparna på Kriscentrum, på socialförvaltningen, kanske även kyrkan, dit vi ska. Marie är mån om sitt enda kapital, nämligen sin livsenergi. Att tvingas teckna sitt liv på en tidslinje eller rita motivationstrappor på stora vita papper, är ingenting för henne.

– När jag var halvvägs in i mitt livs historia insåg jag att jag höll på att deppa ner mig och tappa allt självförtroende. ”Nä, min själ! Släpp ut mig härifrån!” tänkte jag.
Marie skaffade jobb, men är nu åter utan. Hon vill starta eget. En städfirma. Till S:t Tomasgården går hon i dag för en väninnas räkning.

– Stressen är värst, förklarar Marie. När jag bodde på Kriscentrum for jag som ett jehu mellan jobb, skolan och dagis för att hinna passa alla tider.

”Hjälparna” var obevekliga. Inga möten med ”hjälparna” fick missas. Oavsett när på dagen ”hjälparna” bokat in tid, om det var på Maries arbetstid eller inte.

– När jag flyttade in i min första lägenhet efter tiden på Kriscentrum hade jag sju klockor i köket som tickade framför näsan på mig!

– Jag lever med stressen varje dag. Säg till om jag går för fort!

Vi skrattar till. Tillsammans. Ingen fara. Vi går fort och har långa ben, båda två.
Här är det! pekar hon när vi kommit fram. Marie tvekar inte, när jag ber henne ställa upp på bild. Klick. Klick. Färdigt.

Det är en typisk blåsig och kall skånsk februarimånad, men innanför dörrarna blir vi varmt välkomnade. Levande ljus lyser vänligt. S:t Tomasgården är inredd med fräscha möbler. En ljus öppen matsal med café ligger rakt fram i entrén, där det sker utskänkning av dagens lunch för en billig penning.

– Du ska få tala med min kompis, lovar Marie. Tina kommer snart!

Tina har tre kronor och ett brev från socialförvaltningen i jackfickan. I brevet står:
”Din ansökan om fortsatt försörjningsstöd har inkommit till socialförvaltningen i Fosie. Som du redan fått information om vid din förra ansökan kommer din son nu ej att räknas med din ansökan. En hyresdel skall tagas upp avseende vad han skall betala för att bo i lägenheten. Komplettera med uppgifter om vad han erhåller för hyresdel. Din ansökan bordläggs i tio dagar i avvaktan på begärda uppgifter.”

Till dess har Tina och hennes artonårige hemmavarande son tre kronor att leva på och ingen mat för dagen.

Men har din son då inte sökt eget försörjningsstöd?

– Han har ringt och ringt men kommer inte fram. Han har heller ingen legitimation, vilket han måste ha. Min handläggare sa i och för sig senast att socialen kan betala ett ID-kort.
Tina hade tänkt att gå till Arbetsförmedlingen idag, men Marie satte stopp för de planerna. Tina måste ha mat i magen, innan hon söker jobb, ansåg Marie. Diakonin ger Tina och hennes son sex matportioner i en plastkasse. Maten räcker för tre dagar.

Marie och Tina har tidvis levt trassliga liv. Fast Marie är ihärdig och tar reda på fakta och sina medborgerliga rättigheter – och vägrar ge upp.

– Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Marie! utbrister Tina. Myndighetssveriges byråkratiska regelsystem är snårigt.

– Jag gör allt jag kan för att hjälpa Tina, så hon ska klara sig i samhället, inflikar Marie.

Båda är lågutbildade. Tina har gått ut högstadiet och har en oavslutad gymnasial utbildning inom barn- och omsorg. På grund av sjukdom hoppade hon av studierna. Tina vill arbeta i butik. Det är vad hon anser att hon kan och trivs bäst med.

Marie och Tina tillhör en grupp människor som behöver hjälp, men som hamnar i ett dilemma. De vill gärna ha hjälp men det ska vara en hjälp som hjälper och lyfter. Det är inte all hjälp som gör det.

Vi har ganska många unga mammor som är sjukpensionerade, redan vid 35-40 års ålder. De har skadade ryggar, fibromyalgi, artros, med mera. Många lider av psykisk ohälsa förklarar Charlotte Jönsson.

Mammorna kan även ha sjuka eller handikappade barn.

–De som lider av psykisk ohälsa får vänta länge innan de får vård. Får de väl kontakt med en psykolog är det inte alltid det blir bra ändå.

Och det är inte allt som det går att prata om på en måndag förmiddag. Bildrutan blir inte kristallklar efter ett par svepande korta drag med en disktrasa.

Socialreportage dryper lätt av snyfthistorier, misär och elände. De tunga molnen drar dock inte in på S:t Tomasgården. Mammorna som möts här är starka överlevare. Intelligenta och uppfinningsrika; även om orken ständigt hotar om att ta slut.

”Livet är bara till låns.” ”Barnen är allt.” ”Barnen är viktigast, för livet måste gå vidare.” ”Det gäller att ta vara på varje ljusglimt.” ”Vara positiv. ” ”Inte lasta över negativa tankar på barnen.” De matar sig och varandra med visdomsord.

– Livet kan ändra sig och vända, när som helst, från och till, både negativt och positivt, säger Pamela.

– Ja, att jag skrattar mycket kan misstolkas. Det är på gott och ont.

Pamela har fått försörjningsstöd sedan år 2000 då hon blev sjukskriven efter en skada i högerarmen. Dottern var då fyra månader gammal. Sonen, 2 år. Idag bär hon protes och en bor i en handikappanpassad lägenhet.

– Det var så klart hårt att inte kunna använda mer än vänstra armen med två små barn. Att inte kunna lyfta dem, det var jobbigt. Men det gick! Jag klarade det!

Pamela hamnade utanför det svenska försäkringskassesystemet eftersom hon strax innan armskadan inträffade hade arbetat sex år i USA. Nu ser hon en strimma av ljus och hopp. Ett läkarutlåtande säger att hon med hjälpmedel kan arbeta. Pamela har haft tur. Första besöket på Arbetsförmedlingen, för två veckor sedan, var positivt. Hon gläds åt sin arbetsförmedlare.

–Han vill verkligen hjälpa! Han tror att jag kan få ett jobb som kontorist, som jag arbetat som tidigare.

Pamela talar tacksamt om S:t Tomasgårdens verksamheter. Hur välkommen hon känner sig när hon kommer dit. Hur bra hon trivs, om hur viktigt det är att se det positiva i det negativa.

–Här finns gemenskap och de ordnar roliga aktiviteter för barn, till exempel upptäckargrupper och pysselverkstad. Barnen lär sig en mängd saker och de vänjer sig vid att vara ifrån mig ibland.

Komplicerade och långdragna ortopediska operationer, kroniska smärtor i högerarmen samt en besvärlig struma satte stopp för Pamelas högskolestudier på socionomutbildningen. Med hjälp av journalistisk manipulation erkänner hon att hon hade MVG i alla ämnen på Komvux.

–Det går bra för barnen i skolan. De får MVG på alla prov, säger hon med lyster i ögonen.

Finns det ett feministiskt perspektiv på barnfattigdomen i Fosie?

Marie och Tina spekulerar självanklagande:

– Det är väl kvinnligt detta, att ta hand om andra först och sig själv sist.
Pamela poängterar att visst har kvinnor generellt svårare för att ta sig fram i livet, än män, men om vi stöttar varandra blir vi starka.

– Det finns fler kvinnor är män. Håller vi ihop, om så bara genom att ge varandra uppmuntrande ord, i stället för att trycka ner eller tala illa om andra kvinnor, så får vi en helt annan position i livet.

Diakon Nichlas Vinsander skräder inte orden. Han är kristen och teologiskt utbildad och använder religiösa metaforer.

– De ensamstående kvinnor med barn som jag möter offrar sig själva på altaret. Jag undrar ibland vad som driver dem, vad som får dem att överleva. De gör allt för sina barn. De är otroliga!

– Självklart är det en jämställdhetssfråga. Om två föräldrar inte tar lika mycket ansvar för sina gemensamma barn är det inte jämställt.

Samtidigt vänder sig Nichlas mot att kyrkan ska rädda ett politiskt system som inte tar hänsyn till medborgarna:

– Vi måste skapa ett stabilt samhälle. Det har med empati och mänskliga rättigheter att göra. Det spelar ingen roll hur många procent som är fattiga. Hur många ensamstående föräldrar som inte har pengar till blöjor eller mat. Om det så bara är en förälder som lever i misär, så ska föräldern få hjälp. Barnen är vår framtid.

Tapio Salonen konstaterar torrt i Rädda Barnens årsrapport 2010 om barns ekonomiska utsatthet:

”Resultaten i det följande har givetvis ett tydligt könsuppdelat mönster genom att den stora merparten av alla ensamstående föräldrar är kvinnor. Fyra av fem barn till ensamstående föräldrar är folkbokförda hos sin mamma (Barnombudsmannen 2010, SCB 2009).”