När jag fick frågan om jag ville börja skriva krönikor för Feministiskt Perspektiv blev jag så glad. En känsla av: HURRA-OCH HEUREKA-HELT-RÄTT-FORUM-FÖR-MIG.

Jag blev mallig. Gick på café, smällde i mig tryffeltårta och fick en elak sockerchock. Skrev på Twitter och Facebook att ”Hej hej här har ni mig och jag skall skriva krönikor för Feministiskt Perspektiv”.

79 likes på ett par timmar. Massa hybris. Det här kan ju bara bli katastrofbra.
Att meddelandet i en fortune cookie jag fått några dagar innan löd: ”Soon you will be sitting on top of the world” gjorde ju inte saken mindre blygsam.

Dagarna därpå skypeade jag med en av mina närmsta vänner som pluggar kulturentreprenörskap med genusvetenskap som huvudämne på Uppsala universitet.

– Så, hur kommer det sig att du fick frågan?

– Hur då menar du?

– Ja, varför vill de att du skall börja skriva krönikor för dem? Vad har du för orienteringskarta inom det ämnet?

Skjut mig. Vad svarar jag på det? Och vem är jag att skriva krönikor med en feministiskt touch?

Själv har jag aldrig satt min fot vid universitetet och jag kan knappast citera Alfhild Agrell, Judith Butler, Fredrika Bremer, Mary Wollstonecraft eller Jean D`Arc direkt ur minnet.

Jag har svårt att separera politiska aktioner med vardagspraktiska göromål. Som till exempel att jag alltid råkar bränna min bh när jag egentligen tänkt fokusera på att göra en enkel crème brûlée.

På mitt extrajobb som publikvärd på en teater nära dig, kan jag plötsligt komma på mig själv att läsa av gubbflintar istället för biljetternas sträckkoder.

Men jag är inte helt vilse i pannkakan. Scannar jag mig själv ser jag en tydlig röd tråd som sammankopplas mellan olika projekt som vurmar för jämställdhet och att alla skall ha möjligheten att lyfta sina åsikter. Oavsett etnisk bakgrund, kön eller sexuell läggning.

Ett av mina första uppdrag som scenkonstproducent var att producera Bitterfittan Airlines, en pjäs dramatiserad fritt efter Maria Svelands bok. Monologen turnerade land och rike runt mellan åren 2009-20011 och spelades varm på olika arrangemang, konferenser och festivaler.

Pjäsen lyfte flera feministiska nyckelfrågor på ett enkelt och humoristiskt sätt. Allt från härskartekniker och löneskillnader till tvåsamhetsnormen och moderskapsmyten. Föreställningen nådde även ut till små föreningslokaler och Folkets hus på mindre orter.

Jag minns speciellt en spelning i en småstad utanför Malmö. Tio tappra personer från bygden hade kommit för att titta på föreställningen med skådepelaren Sofia Wärngård Lang. Sofia kände att hon fick ögonkontakt och gehör hos speciellt en kvinna, som satt längst fram i mitten i det lilla publikhavet.

Efter föreställningen kom kvinnan fram för att krama om Sofia och tacka så mycket… å Sverigedemokraternas vägnar. Det visade sig att damen tillsammans med sin man var de mest aktiva och kända Sverigedemokraterna i regionen.

Här kan man fråga sig hur lyckat det egentligen blir så fort jag skall närma mig något som rör sig i de feministiska landskapen. Men faktum är att det är just de här krockarna som gör min kamp. Essensen av de möten likt det jag beskrivit ovan, upplever jag som allt annat än bristfällig.
Det var något visst med att se en person, som har en annan ideologisk och politisk bakgrund, uttrycka att det vi berättade fylldes med sanning även hos henne.

Och det kanske är därför man frågat mig om jag vill skriva krönikor för Feministiskt Perspektiv. Jag kan gräva fram gruset i ögonen på er så ni måste dit och pilla för att det skall kännas lite skönare, lite enklare och lite klarare. Men jag lovar att inte baka någon dessert på samma gång. Eller kanske…