Enligt den senaste kartläggningen av homosexuellas rättigheter i världen, genomförd av den internationella federationen ILGA, straffas homosexualitet med döden i Mauretanien, Saudiarabien, Sudan, Iran, Jemen, Somalien och norra Nigeria. Därtill finns ytterligare 72 länder som stenhårt straffar relationer mellan människor av samma kön. Inför dessa förtryckande krafter avtecknar sig verktyg för frigörelse, som Zanele Muholis fotografier och videofilmer.

”Jag har bestämt mig för att fånga bilder ur min verklighet för att bidra till ökad demokrati och synlighet för de lesbiska sydafrikanernas historia”, berättar Muholi.

Denna artist och visuella aktivist från Sydafrika har bland annat utsetts till bästa fotograf av Casa Africa. Kvinna, lesbisk och svart, hennes verk genomkorsas av två ständigt närvarande element: att skildra lesbiska sydafrikanska kvinnors liv, en grupp som lider av de ökända ”korrektiva” våldtäkter, som nedvärderas och möter brist på förståelse i sitt land, plus en orättvis kategorisering av omgivningen.

Kapstaden (med Sydafrikas näst största befolkning) betraktas som världens våldtäktshuvudstad. I Sydafrika är det troligare att en flicka våldtas än att hon lär sig läsa; en fjärdedel utsätts för ett sexuellt övergrepp innan hon fyllt 16 år. Till denna verklighet kommer vad som sorgligt nog blivit känt som den korrektiva våldtäkten, en allmän praktik för att ”bota” kvinnors homosexualitet.

Kvinna, lesbisk och svart i Sydafrika, vad vill du lyfta fram hos människor som rymmer dessa identiteter?

Det första jag skulle understryka är att svarta lesbiska också är kvinnor. De har samma funktioner och ansvar som alla kvinnor. De blöder precis som vilken varelse som helst, de har förmågan att ge omsorg, kärlek, beskydd, de har känslor (alla sex sinnen), de kan reproducera sig, lida av sorg och ta ansvar för andra personers utbildning och utveckling. Homofoberna väljer att uppfatta oss som socialt avvikande med urspårad moral.

Iveza, 2008. Zanele Muholi. ©

Vi är kärleksfulla varelser. Vi är mor- och farmödrar, mammor, systrar, fastrar, mostrar, döttrar, kusiner, älskarinnor och ett stöd för våra släktingar. Det är viktigt att vi ses som något mer än offer och överlevare av hatbrott, för annars riskerar vi att bli en kliché.

¿Hur skulle du beskriva ditt arbete som fotograf?

Som ett privilegium inom den lesbiska gruppen. Mitt arbete är på samma gång självreflektion och ett uttryck för mig själv och andra. Bilderna visar våra liv, inte bara mitt utan våra. Intimiteten och relationerna är centrala i mitt fotograferande. Varje kvinna som har erfarenhet av att känna och utforska en annan kvinnas kropp kommer att förstå bildernas betydelse, och hur de bidrar till att stödja de som inte kan uttrycka sig fritt i sin omgivning. Arbetet närmar sig vår historia och knyter samman nuet med det som varit.

Människorna på bilderna förstår fullständigt vilka de är och hur de blev den de är i stunden. Jag är intresserad av, ibland komplexa, identiteter som bekräftar vårt varande. På de flesta bilderna fångar jag en kvinnokropp, för mig är det formen, en konst, ett material, en estetisk, ett landskap och en lärarinna.

Mina fotografier handlar om kärleken, livet, smärtan, förlusten och allt som vi lär oss av de olika resor som vi kvinnor upplever i kärleken med andra kvinnor. Min ambition är också att mitt verk ska vara en referens när det gäller att informera, utbilda och även dela med oss av den lesbiska, svarta kulturen och, viktigast av allt, att underhålla de som har samma känslor.

Trots att min konst är öppen för tolkningar, är mitt mål att uttrycka och dela med mig av en del vardagliga erfarenheter som vi lesbiska svarta kvinnor ställs inför i vår omgivning. Till exempel är genusfrågor, sexualitet och klass uppenbara i några av mina projekt, även om andra talar om likheter och jämställdhet. En annan inriktning jag har är kroppens politik: att se huden som ett material och en form. Trots att vår gemensamma sexualitet håller ihop oss är vi ändå olika.

Är konsten ett politiskt och medborgerligt verktyg för förändring?

Det stämmer i båda avseenden. Allmängiltigheten kan förstås genom gränser, för konsten känner varken gränser, identitet, genus, sexualitet, ras eller klass. Det är lättillgänglit och åskådaren har rätt att skapa sin egen tolkning. Konstens renhet gör alla bidrag oskyldiga, särskilt om de betraktas med främmande ögon.

Låt oss prata om ditt verk ‘Faces and phases’ ansikten och faser…

I ”Faces and phases” presenterar vi vår existens och vårt motstånd via positiva bilder av svarta homosexuella, särskilt lesbiska, i och bortom det sydafrikanska samhället. Jag visar vår estetik via porträtt. Historiskt sett fungerar porträtten funktionen som minnesvärda dokument för älskarinnorna, familjen och vännerna.

Ordet ”faser” refererar till övergången mellan stadier av uttryck för sexualitet och kön. Med ”ansikten” anspelar jag även på att jag som fotograf och lesbisk aktivist befinner mig ansikte mot ansikte med de lesbiska, många kvinnor och transexuella som har interagerat med de olika platserna.

Det här arbetet formulerar en kollektiv smärta. En gemensam erfarenhet av att ha lidit förlusten av vänner och bekanta via hatbrott och sjukdom. Några av de som deltog i det här visuella projektet har redan dött.

Arbetet har skapat kontroverser i ditt land…

Det handlar om slutsatser från de som har felaktiga begrepp för och saknar kunskap om identitetspolitiken. Jag ser inget polemiskt i omskrivningen och omrepresentationen av en visuell historia av svarta lesbiska i eller bortom Sydafrika. Det är vårt ansvar att dokumentera våra egna liv innan våra röster tystas eller innan någon talar i vårt namn. De olika formerna av våld, särskilt ”korrektiv våldtäkt” och morden på lesbiska används som verktyg för förtryck. Så länge människor förnekar vår existens är vi tvungna att exponera oss som oss själva. Att säga att mitt arbete är polemiskt är faktiskt att hålla med hatpropagandan. Jag upplever att avsikten är att få tyst på mitt sätt att uttrycka mig.

Dokumentären Difficult Love, som visades för första gången i Europa på festivalen Zinegoak är en film om kärleken, våldet, kampen…

Dokumentären handlar om kärlek, smärta, förlust, förskjutning, aktivism, fattigdom, hemlösa, etniska frågor, hem, familj, tillhörighet, hatbrott, klass och hur allt detta formuleras av livets olika nivåer. Den visar också hur människors liv påverkar mig: dynamiken som uppstår när jag lär mig och reflekterar utifrån deras erfarenheter. I dokumentären får du höra deltagarnas vittnesmål om hur de lär sig att övervinna utmaningar varje dag. Några kommer att behöva tid för att återhämta sig från det de varit med om, till exempel en överlevare av hatbrott.

Dokumentären, som gjordes på uppdrag av South African Broadcasting Corporation, SABC, 2010, tar upp känsliga ämnen, närmar sig livet hos människor i en förtryckt grupp. Vi fick möjligheten att göra det här projektet för den nationella televisionen. Trots att sändningsdatumet ännu inte bekräftats har vi lyckats få igenom att den ska sändas på flera platser. Andra arrangörer av filmfestivaler har bett att få sända dokumentären.

Vad finns bakom den här fruktansvärda formen av våld mot kvinnor?

Homofobi, xenofobi, transfobi. Det är ren galenskap att män våldtar kvinnor för att de anser det nödvändigt. Det är deras sätt att förtrycka sårbara människor. Några män ser lexbiska som ett hot och förstår inte hur två kvinnor kan älska varandra och hur en kvinna kan välja en kvinna framför dem. De känner att bara de har rätt till kvinnans nedre region. Och ytterligare en faktor är ett samhälle där lagen inte skyddar oss, där det saknas rättvisa för kvinnor. Det gör ont!

Har den feministiska rörelsen glömt de svarta lesbiska?

Det tror jag inte. I Sydafrika har olika organisationer slutit sig samman i allianser för att kämpa mot många former av våld, särskilt det genusbaserade våldet. Det finns organisationer som inte fokuserar på homosexualitet, men fördömer hatbrotten som ”korrektiv abort”, queerfobi, transfobi och xenofobi.

Ett sista budskap för att fortsätta kampen mot intoleransen?

Vi kan inte sluta med de här radikala konst och fotoprojekten. Om våra likar kämpade mot apartheidsystemet går det också att kämpa mot alla former av diskriminering och förtryck, som har tystnaden som mål, som fördriver, degraderar och undertrycker våra mänskliga rättigheter som lesbiska, gay, bisexuella, transexuella och intersexuella i och bortom Afrika.

Musa Ngubane and Mabongi Ndlovu, Hillbrow, Johannesburg 2007. Zanele Muholi ©

Översättning: Jenny Rönngren

Artikeln har tidigare publicerats på spanska i tidningen Pikara Magazine