För en vecka sedan dog sångerskan Amy Winehouse, 27 år gammal. Paula Melkersson har läst eftermälena och konstaterar att en kvinna som lever rockmyten förblir fallen ända in i döden.
Amy Winehouse är död och ingen är förvånad. Åtminstone inte av hennes många eftermälen att döma. Den ena skribenten efter den andra tycks ha behov av att göra en poäng av just det förutsägbara i hennes alltför tidiga död i de obligatoriskt senkomna hyllningstexterna.
Det är något djupt makabert med det. Som om det inte räckte med att Winehouses förtjänster som artist och låtskrivare under hela hennes karriär överskuggades av sällsynt närgångna rapporter om hennes destruktiva leverne. Inte ens i döden går hon fri från den snaskiga fascination med vilken världen har följt hennes drogmissbruk och dess konsekvenser.
Själv måste jag erkänna att det först var när hon dog som jag fick klart för mig hur begåvad Amy Winehouse verkligen var. Och jag misstänker att jag inte är ensam om att ha sett hundratals bilder av hennes utmärglade kropp och påtända ögon i kvällstidningarna utan att egentligen begripa vad hon var känd för. Hon var Amy Winehouse – rock ’n’ roll-vraket nummer ett.
Jag hade reagerat på de sällsynt närgångna rapporterna om hennes destruktiva leverne. På skriverierna om droger, fylla och inzoomningarna av hennes kroppsdelar. Noterat att hon var ett praktexempel på den mediala nolltolerans som gäller för kvinnor som lever rockstjärnemyten som om de vore män. Som uppför sig illa, ställer in spelningar och knarkar ner sig offentligt.
En kvinna som beter sig så diskvalificerar sig inte bara från den traditionella kvinnligheten utan också från mänskligheten som sådan, vad det verkar. Hon är fallen. Har förverkat sina rättigheter och blir uthängd på löpsedlarnas skampåle androm till varnagel. Och som företeelse tycks detta oemotståndligt lockande – en kvinnans fall från pidestalen.
Men till skillnad från Britney Spears och Whitney Houston, som båda fått se sina stjärnor dala i världspressen på grund av nervsammanbrott och tungt drogmissbruk, hade Amy Winehouse aldrig intagit någon good girl-pose. Hon utgav sig aldrig sig från att företräda någon oförstörd renhet, det har varit rock ’n’roll från början. De obligatoriska ungflicksfräscha ”före”-bilderna är få, Amy sjöng om rehab och körde på smärta, svärta, tatueringar, cigg, smink och hövolmsfrippa nästan från början.
Kanske är det ironiskt nog också därför som hennes framgångar lös med sin frånvaro i de skildringar som nådde oss som inte upptäckt hennes musik. Här kunde påminnelsen om hennes begåvning inte ens fylla den kittlande funktionen av kontrastverkan. Hon levde rocklivet, utan att utge sig för att ha andra ambitioner och då fick hon betala priset. Hon reducerades helt och hållet till sina problem utan förmildrande omständigheter som påminnelsen om hennes kompetens.
Men nu är hon död och plötsligt har det mediala minnet återvänt. Amy Winehouse geniförklaras av en samfälld press som sörjer förlusten av en sällsynt talang. Som beklagar slöseriet. Som är snabb att påpeka att Winehouse genom sin död sällat sig till celebra Club 27 och därigenom blivit en av dessa alltför tidigt döda genier vars öde världen kommer att beklaga i många år framöver. Som är snar att påpeka att Winehouse själv förutspått att hon skulle komma att tillhöra den skaran.
Och där har vi det makabra igen. För att konstnärer får erkännande först efter sin död är knappast nytt. Men i Amy Winehouses fall befrias hon inte ens i döden från den offentliga missbrukaridentitet som skymde sikten för hennes begåvning medan hon levde. Berättelsen om hennes destruktivitet, hennes ”fall” är central också i hyllningstexterna. Hon omtalas som ”troubled”, det talas om att svärtan som hördes i hennes musik tog över hennes liv, det skrivs om droger, droger, droger, självskadebeteende, skadliga män och sprit.
Rockstjärnehimlen är knappast könsneutral. För låt oss återgå tillden där klubben av berömdheter som dog när de var 27. Låt oss tänka på hur vi minns dem. Tänk till exempel på Jim Morrison, Jimi Hendrix och Kurt Cobain. Hur de i första hand är ihågkomna för sin musik. Med drogerna och den tidiga döden som ett slags krydda, som något slags tragiskt olycksfall i arbetet.
Tänk sedan på Janis Joplin. Som visserligen lever kvar genom musiken, men alltid med en stor drogskugga över sin gloria. Alltid på något sätt mera tragisk än begåvad i historieskrivningen. Av Amy Winehouses eftermälen att döma är en kvalificerad gissning att det också kommer att bli hennes öde. En man kan bli rockhelgon. En fallen kvinna förblir fallen.
Låt oss hoppas att jag har fel. Vila i frid, Amy.
