En av världshistoriens mest dokumenterade folkrörelser pågår just nu vid kapitalismens Mecka: Wall Street. Att rörelsen skulle överleva sin fjärde vecka, dra till sig tusentals människor och få stöd av många löntagarorganisationer, sprida sig till andra delstater och så småningom till hela världen, var ingen självklarhet.
Rörelsen Occupy Wall Street i New York, OWS, startade med inspiration från Egyptens Tahrir-torg som spelat en avgörande roll i experimentella processer för att göra människor medvetna och snabbt organisera sig.
Jag bad Sahar Sajadi, en iransk feminist, studerande i New York, att ta på sig sina feministiska glasögon nästa gång hon besökte OWS-rörelsens samlingsplats. Det gjorde hon.
– Jag har hunnit vara på plats några gånger hittills och har vänner som är där oftare och är aktiva i olika arbetsgrupper. Sist var jag där i tisdags för att delta på stormötet, General Assembly, där beslut fattas av alla närvarande.
Enligt Sahar finns det många olika arbetsgrupper i New Yorks ockupationsrörelse. De organiserar vardagen på plats, tar hand om det praktiska samt bildas diskussions- och intressegrupper. Det finns också kvinnogrupper, queer-grupper och People of colour som försöker påverka rörelsens gång.
– Folksamlingen är fascinerande och speglar mångfalden i New York! Det är så mycket folk vid Liberty Plaza med sina sovsäckar och andra nödvändigheter, så nu för tiden måste man kliva över saker och ting för att komma fram. Denna vecka hade flera av stadens hemlösa anslutit sig till rörelsen. En av dem sade till mig att ”jag aldrig har känt så mycket respekt från andra människor som jag har gjort här”.
Hur upplever du kvinnornas närvaro?
– De är visst närvarande! Man ser nästan lika många kvinnor som män, på dagtid i alla fall. Det blir säkert annorlunda på nattetid. Men kvinnor syns både som deltagare och i ledande roller. Varje gång det är stormöte, som är tidskrävande eftersom det inte är tillåtet att ha högtalare och folk måste upprepa allt som sägs så alla hör, ställer folk upp och talar och ger eller avvisar förslag. Inga beslut fattas utan diskussioner. Om man ska räkna antalet män och kvinnor som går fram för att tala, visst är det trots allt flest vita män som håller tal och yttrar sig.
Kvinnors krig
För många år sedan, under 80-talets krig mellan Iran och Irak, berättade en iransk man från ett krigsdrabbat område att det ordnades många möten för att organisera livet under de horribla dagarna. Folk försökte organisera sig. Ofta kom flest män och höll tal för varandra. Men varje gång ett möte handlade om de verkligt praktiska och livsviktiga frågorna, som matutdelning, barnens utbildning, hälsofrågor och liknande, kom kvinnorna i stort antal och tog över och då blev saker och ting gjorda.
Kampen i dagens USA berör kvinnorna direkt. Det handlar mer än någonsin om deras liv och överlevnad. Fattigdomen drabbar miljontals kvinnor, i synnerhet färgade och migranter samt ensamstående med barn. Kvinnor måste dessutom återigen kämpa för sina rättigheter, för rätten till sina egna kroppar.
Det är ingen slump att många kvinnor engagerar sig politiskt och är frontfigurer i protester och sociala rörelser i det krisdrabbade USA. Men kommer deras krav att inkluderas i de gemensamma kraven? Kommer kvinnornas aktiva deltagande i ledningen att prägla dessa rörelsers krav och riktning? Kommer de nya sociala rörelserna att kunna befria sig från hierarkiska strukturer och metoder, vilket de hävdar att de vill?
Feminister varnar för risken att Occupy Wall Street-rörelsen fokuserar på priviligierades intressen.
Foto: Paul-s
Virginia Chamlee redovisar i Ms Magazine detaljerna i kriget som förs mot amerikanska kvinnor. Nya drastiska nedskärningar av medel till utbildning och hälsa påverkar kvinnors liv direkt. Arbetslösheten drabbar de sektorer som domineras av kvinnors arbetskraft. Chamlee berättar om hur allt fler delstater begränsar kvinnors tillgång till fri abort och preventivmedel.
– Under täckmanteln att underskotten måste minskas hävdar lagstiftarna att nedskärningarna är nödvändiga. Allt medan de genomför nya skattelättnader för företag och de rika, skriver hon.
Kevin Alvarez, en latino-aktivist med feministisk perspektiv, uppmanar i sin blogg färgade, migranter, hbt-grupper och wimmin, kvinnor att engagera sig massivt i den växande rörelsens ledning.
– Om de fattiga och marginaliserade sociala grupperna inte ansluter sig i stort antal och avgör den här rörelsens öde och dess riktning, då blir det andra grupper som tar över och gör detta…
Kevin Alvarez varnar och säger att den fantastiska rörelsen inte ska handla enbart om de privilegierade som gör revolt mot andra privilegierade grupper, eftersom detta inte leder till några stora förändringar, anser han.
Kritik mot parollen ”vi är 99 procent”
”Vi” är uppdelade till ras, kön och klass, menar kritikerna. De som försvarar parollen menar att varje framgångsrik rörelse behöver förenande slagord kring de mest grundläggande gemensamma kraven. Kritikerna menar att ett sådant försvar i sig är ett tecken på att utrymmet för andra krav med referens till rörelsens mångfald, är begränsat. Den typiska traditionella metoden dominerar igen: ”Först viktiga tunga frågor, sedan…”
Angi Becker Stevens, debattör, författare och aktiv inom organisationen Free Society, sammanfattar i sin senaste artikel i MS-blogg de feministiska diskussionerna som pågår inom rörelsen i New York, Washington och andra städer i USA.
– Även om de aktivister i New York som arbetar dag och natt för denna rörelse avfärdar alla former av förtryck, finns det ändå krafter inom rörelsen som inte delar deras principer.
Becker Stevens berättar att hon själv redan mött motstånd när hon försökt ta upp frågor kring genus, etnicitet och sexuell läggning. Det besvarades med de vanliga ursäkterna: Sådana frågor splittrar rörelsen! Vi kan inte ta upp alla frågor samtidigt!
– Ockupationsrörelsens slagord, ”Vi är 99 procent” är visst en stark paroll. Men våra erfarenheter av förtryck varierar beroende av kön, ras, klass och sexuell läggning. Vi ska kunna solidarisera oss med varandra utan att låtsas att våra erfarenheter av förtryck är identiska, menar skribenten.
Becker Stevens påminner om att den procent som äger rikedomen i USA är uteslutande vita män och just detta säger mycket om hur samhället är uppbyggt.
– Vi kan inte föreställa oss ett samhälle baserat på jämlikhet om vi inte samtidigt kämpar för alla former av jämlikhet och detta innebär att omfamna feministiska värderingar.
