Vice ordförande och ansvarig för rättsliga frågor i EU-kommissionen, Viviane Reding, lanserar ett förslag till nytt direktiv i dag den 8 mars. Lagförslaget innebär att flesta medlemmar i europeiska bolagsstyrelser kan fortsätta vara män. Det handlar om en manskvotering på maximalt 70 procent, skriver Karianne Bjellås Gilje och Benja Stig Fagerland, som låg bakom förslaget om högst 60 procent män i Norges börsbolagsstyrelser
Vilken exportsuccé förknippar du med Norge? Olja? Jo, det är visserligen riktigt, men lillebror i Norden har också en annan bärkraftig idé som nu sprids i Europa: Jämställdhet i näringslivet. I dag den 8 mars föreslår nämligen Viviane Reding, EU-kommissionens vice ordförande och kommissionär för EU-rättsliga frågor, en ny lag på området. Det är som klippt och klistrat från Norge! Oavsett om hon framhäver Norge som förebild eller inte. Lagförslaget innebär att de flesta medlemmar i europeiska bolagsstyrelser även fortsättningsvis kan vara män. Det är fråga om en manskvotering på max 70 procent. Eller som vi är vana att tala om detta i både Sverige och Norge: Innan 2015 ska kvinnorna utgöra minst 30 procent i styrelserna i de börsnoterade företagen inom EU.
I Norge antog folketinget för omkring tio år sedan en sådan kvotering: 40 procent kvinnor i styrelserna för i börsnotarede bolag (ASA) från 2006. Manskvoten skulle begränsas till 60 procent. Tiotals år av debatt och krav på mindre ensidig styrelserekrytering hade inte lett till någon förändring. Från styrelserummen såg världen fortfarande ut som den gjorde innan kvinnor fick rösträtt. 2002 sade dåvarande näringslivsminister Ansgar Gabrielsen att han var «skitt lei» (skittrött) på den stillastående utvecklingen i ASA-styrelserna. Då var 93,2 procent av medlemmarna män. Bland styrelsesgrossisterna (de med minst fyra styrelsesposter) var det flera som hette Svein i förnamn än det sammanlagda antalet kvinnor i norska bolagsstyrelser.
Den tiden i bolagsstyrelserna var riktiga guldår för nätverkande, maktspel och patriarkala traditioner i full frihet. Detta blev samtidigt starten på Female Future, som Benja Stig Fagerland initierade for NHO (Business Europe). Näringslivet i Norge kom på benen, gick på kvinnlig talangjakt och tredubbade antalet kvinnor i de norska bolagsstyrelserna under tre års tid.
Vad hände när man öppnade styrelserummen för kvinnor? Män med makt i Norge var rädda för att horder av inkompetenta och irrationella damer med bristande investeringsvilja skulle ruinera bolagen och därmed hela landet. Kvinnorna själva ville inte bli rekryterade på grund av kön utan kompetens. (När hördes senast en man säga samma sak?) Vi minns vagt den absurda debatten i Norge, som nu kör på för fullt i Sverige: ”Det blir omöjligt att bedriva business i ett kvoteringsland!” ”Investerare kommer att fly både börsen och landet.” Män som tagit finansiella risker och drivit bolag till konkurs tyckte det var oansvarigt att släppa in kvinnor i styrelserna, de skulle köra den norska ekonomin i botten. Men vad blev egentligen resultatet?
Norskt näringsliv föll inte samman. Forskare kliar sig nu i huvudet. Hade den goda utvecklingen i Norge varit densamma utan denna mångfald i styrelserna? Den frågan är fel ställd. Det är varken kvinnor, olja eller andra faktorer som ensamma påverkar ett lands ekonomiska utveckling. Det är inte för att kvinnor och män är så väsensskilda som vi ska ha könsbalans i toppen. Det är för att kvinnor inte är någon minoritet på universitet och handelshögskolor i världen. Därför bör de heller inte vara det i beslutande organ.
Carlsberg i Danmark har också insett det som näringslivet i Norge och resten av Europa förstått för länge sedan, nämligen att debatten om kvinnor i bolagsstyrelser och -ledning, inte primärt handlar om jämställdhet utan om kalla fakta och big business. För utanför ankdammen i Danmark är det europeiska näringslivsministerier, toppolitiker och vd:ar, som argumenterar för att rekrytera högutbildade talanger bland kvinnor för att skapa tillväxt, balans och stärka kärnvärderingarna i sina verksamheter.
Även i toppositioner är män och kvinnor individer, inte könsgrupper, och lika olika som lika. Några tar för stora risker, andra tar stort ansvar medan några knappt bläddrar i styrelsepappren. Liksom i övriga arbetslivet är det inte könet som avgör om man bidrar positivt till verksamheten. Ändå har innehav av en penis länge varit det säkraste sättet att komma in i en bolagsstyrelse. I Norge bör nästa steg vara att införa maxkvoter på män även i de 220 000 AS-styrelserna – sju av tio består fortfarande enbart av män. Men hittills har Norges nuvarande näringslivsminister Trond Giske inte vågat hoppa på succétåget efter Ansgar Gabrielsen.
I EU:s toppskikt däremot står flera nu beredda att kliva på jämställdhetståget. Många är dödströtta på att nio av tio styrelsesmedlemmar i börsnoterade företag är män. Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden och tidigare finansminister i Frankrike, är en av många i maktposition som har gått från att vara kvotmotståndare till att stödja kvotering. Hon vill att flera kvinnor ska erkännas för sin kompetens, och har observerat att kvinnliga näringslivstoppar värderas annorlunda än sina manliga kollegor. De förväntas representera sitt kön, inte sig själva.
”Missförhållanden ändrar sig för långsamt om rättigheter inte lagfästs”, sade hon 2010, samma år som den franska grundlagen ändrades för att ge möjlighet till lagförslag om könskvotering efter norsk modell: 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser i stora franska bolag innan 2016. Champagnekorken i taget. ”Vive la France! Frihet, jämlikhet, men inte bara broderskap!”
Att broderskapet styr hela EU och värnar om sitt har vice ordförande Viviane Reding dokumenterat på senare år. Den 8 mars i fjol gav hon bolagsstyrelser i börsnoterade företag ett års frist att frivillig skriva under «Women on the Board Pledge for Europe». Hon ville ge styrelserna en «sista möjlighet till självreglering». Skrev någon på att de skulle ”förbättra könsbalansen, rekrytera flera kvinnliga talanger och tjäna på en potential till bärkraftig tillväxt”? Jodå, två underskrifter per månad. 24 börsnoterade företag i EU har skrivit under efter ett år. 10 576 har inte skrivit på. Lite av ett sammanträffande att 97 procent av dessa har en man på ordförandeposten.
Tror du fortfarande att manskvoten på över 90 procent är en tillfällighet? Att bara kompetens räknas och att man konkurrerar om toppositioner, makt och privilegier helt öppet? Vi som är lite mindre godtrogna hejar på EU-kommissionär Redings lagförslag efter norsk modell. Att kalla det för en kvotering som begränsar antalet män kanske är en mer framkomlig väg än att kalla det kvinnokvotering.
