Finns det anledning att vara rädd som feminist? Hur ser det rasistiska hotbilden ut i dag? Hur kan en så liten grupp som feminister ändå är jämfört med resterande samhället upplevas som ett hot mot demokratin?

Frågorna och svaren var många när Anna-Klara Bratt, chefredaktör på Feministiskt Perspektiv, Devrim Mavi, chefredaktör på tidskriften Arena och Ylva Habel, medieforskare, debatterade hat, hot och rasism, med moderatorn Trifa Shakely, chefredaktör på Bang på Kägelbanan i Stockholm 8 mars.

Att feminister är utsatta för hat, hot och i vissa fall våld är inget nytt. Att mycket av det kommer från rasistiska hörn är heller ingen nyhet, menade Trifa Shakley som inledde debatten med att visa en kontroversiell film producerad och sedan indragen av EU sedan den kritiserat för att vara rasistisk.

”Inte i vårt namn”

Samtliga i panelen ansåg att filmen var rasistisk. Efter att filmen visats ledde diskussionen in på Sverigedemokraterna och andra högerradikala gruppers taktik att använda sig av en politik som syftar till att skydda kvinnor från hedersrelaterat våld. Hur det kommer sig att konservativa krafter har anammat feministiska strategier och synsätt för att lansera sin politik?

– Hur har vi hamnat här? Att SD till exempel är försvarare för kvinnor som utsätts för hedersvåld, undrar Trifa Shakley.

Devrim Mavi svarar snabbt att denna fråga är schizofren för å andra sidan är de ju abortmotståndare.

– De använder sig av olika strategier och vänder sig alltid mot en grupp människor. Våldet mot feminister finns där samtidigt som de använder sig av feministiska begrepp. Vi måste bli bättre på att säga ”inte i vårt namn”, bättre på att avslöja dem, menar Devrim Mavi.

Vardagsrasismen hamnar i skuggan av SD

Så hur pratar feminister om rasismen? Om den endast förknippas med högerextrema partier så blir vardagsrasismen som faktiskt finns inom alla områden och grupper väldigt svår att föra fram. Då har vi placerat rasismen i ett hörn och inbillar oss att den endast existerar där och ingen annanstans.

Ylva Habel anser att ordet rasism har grävts ner och omkodats till invandrarkritiska grupper.

– Till och med Sverigedemokraterna kräver att inte bli kallade för rasister. Det har skett en normaliseringsprocess där språket måste granskas mycket hårdare, säger Ylva Habel.

Det fastslogs även att det gått så långt i dag att de smartaste feministiska antirasisterna undviker att svara upp mot rasism och kvinnofientlighet på grund av att man önskar att responsen ska komma från andra grupper som inte är uttalade feminister eller antirasister.

– Det är fruktansvärt, tycker jag. Samma problem hade vi ju förut när vi feminister önskade att en man kunde gå in och ta vårt parti då det skulle uppfattas som mer slagkraftigt. Jag kan verkligen känna likadant i dag. Att det tas på mer allvar om vita människor talar om antirasism än om jag gör det. Vilka får prata antirasism i Sverige? Den frågan måste diskuteras, menar Devrim Mavi.

Breda allianser och solidaritet

Samtliga i panelen var överens om att det finns anledning att vara rädd. Som feminist, antirasist och kvinna.

– Jag må vara paranoid, men jag tänker på vilket språk jag pratar på tunnelbanan, säger Devrim Mavi.

– Jag tycker inte du är paranoid. Det kan vara rätt att vara rädd, rationellt, säger Anna Klara Bratt som menar att den högerradikala intoleransens vindar drar över hela Europa.

Anna Klara Bratt menar att hatet, hotet och rasismen är ett uttryck för en och samma sak och att det ser likadant ut i flera länder.

– Vi är inte många, ändå ses vi som ett stort hot. Feminister och antirasister står i dag ensamma och då blir det farligt på riktigt. För att råda bot på det krävs breda allianser – och solidaritet på riktigt.