Abby Wambach. En profil inom damfotbollsvärlden. Vår egen Lotta Schelin kan inte matcha Wambach i stjärnglans.

Och när den amerikanska proffsligan fortfarande spelades var det inte Marta som drog flest applåder. Det var inte en affisch av Marta som prydde tonårsflickornas väggar.

Det var Wambach.

Abby Wambach är en av damfotbollens absolut största stjärnor. Hon är big buissnes i damfotbollsvärlden. Som USA:s kanske största stjärna är pressen på henne inför OS enorm. Och hon är viktig för sitt lag.

Hon är lite för Pia Sundhages lag vad Linnea Thorstensson är för det svenska handbollslandslaget. Hon är vilja personifierad.

Jakten på stjärnan

När Sverige, USA och Japan drabbades samman i en trenationsturnering tidigare under sommaren fick Alva Nilsson en pratstund med den amerikanska stjärnan. Vi pratar om USA:s, och Sveriges, chanser i OS, Pia Sundhages storhet som fotbollstränare och en framtid i damallsvenskan.

Hon är svår att fånga den där Abby Wambach. Kontakten med de amerikanska spelarna ser lite annorlunda ut jämfört med kontakten med de svenska. Vill man ha tag på en av Sveriges landslagsspelare ringer man dem på mobilen, oftast svarar de inte. Då man får skicka ett sms, tala om vem man är, sitt syfte och fråga när det passar sig att man ringer upp.

Riktigt så funkar det inte kring USA:s damlandslag. När jag jagar Wambach för en intervju tar jag kontakt med Pia Sundhage.

Sundhage tycker att det är självklart att Feministiskt Perspektiv ska få en pratstund med den amerikanska anfallsstjärnan, men kan inte ge mig något numer till henne.

Istället måste jag, på knackig engelska förklara för den amerikanska presschefen vem jag är och vad jag vill.

Och när Wambach väl dyker upp efter USA:s vinst mot Sverige i Halmstad ser chansen ut att springa mig förbi.

Stjärna ut i fingerspetsarna

20 japanska journalister med tv-utrustning försöker få tag på stjärnan, jag får vackert backa några steg för att inte knockas av en tung kamera. Men presschefen och Sundhage styr upp det och pekar på mig.

Först till kvarn ska först mala och efter mycket om och men står jag där med världsstjärnan. På knackig engelska försöker jag fråga om dagens match.

Jag märker snabbt att Abby är en stjärna ut i fingerspetsarna, hon skakar på huvudet åt min engelska och skrattar vänligt när jag försöker ursäkta mig, hon svarar utförligt på alla frågor och avslutar hela intervjun med att skaka hand och säga ”it was nice meeting you”.

Men nog om det. Vad sa egentligen Abby under intervjun? Och kommer Pia Sundhages USA att ta sitt andra raka OS-guld i sommar? USA har vunnit tre av de fyra OS-slutspelen som spelats innan OS i London. Wambach har redan ett OS-guld på meritlistan.

Villiga att slita

Men då var det inte hennes landslag. Hon var en del av laget och således också en del av guldet. Men 2004 i Aten leddes USA av Mia Hamm, det var hennes landslag och Abby var inte alls den stjärna hon är idag.

När Pia tillträdde som förbundskapten för USA var tanken att Abby skulle leda USA mot ännu ett OS-guld. Så blev inte fallet. Wambach fick se OS från läktarplats då en bruten fot satte käppar i hjulet.

Så nu, 2012 i London, är det äntligen dags för Abby Wambach att leda sitt land, sitt lag, till en stor titel. Men det kommer inte att komma gratis.

– Alla av oss är villiga att slita otroligt hårt för att vinna den där guldmedaljen. När matchen mot Frankrike startar i OS ska vi vara redo att prestera vårt absolut bästa. Japan, Sverige, Brasilien. Det finns många länder som har kapacitet att vinna OS och det kommer att handla om vilka som har formen vid rätt tillfälle. Det är väldigt viktigt att vi spelar bra under hela turneringen. Alla måste prestera max i sex matcher för att vi ska kunna vinna OS. Vi lärde oss den läxan i VM, säger Wambach och syftar till USA:s finalförlust mot Japan i VM förra sommaren.

Men också på förlusten mot Sverige i gruppspelet. Där och då var första gången Sverige slog USA i ett mästerksap. Det var också första gången USA förlorade en gruppspelsmatch i ett OS eller ett VM.

Hyllas

Under träningsmatchen i Halmstad för Wambach ett mål. Ett mål som Sveriges förbundskapten Tomas Dennerby beskriver som ett mål i yppersta världsklass.

Men på journalistläktaren diskuteras det om inte den svenska målvakten Hedvig Lindahl stått för långt ut när Wambach avslossar sitt skott?

– Det är ofta hon går lång ut från målet, så jag visste att det var en bra chansning att skjuta där. Hon brukar gå ut någon meter får lång och samtidigt har Sverige en backlinje som inte är jättesamspelta ännu. Så vi känner till deras svagheter, erkänner Wambach och efter det diskuterar vi Pia Sundhage. Sundhage som oftast hyllas av sina amerikanska spelare:

– Pia är en fantastisk människa och en bra coach. Hon har en ärlig kärlek till spelet. Jag visste inte att en tränare kunde älska att vara ute på planen så mycket som hon. Ibland glömmer hon nästan att det är spelarna som spelare.

– Hon ser den större bilden och förstår vad det handlar om. Och hon är en väldigt bra coach. En guldmedalj och en silver medalj – what are you gonna do about that? Säger hon och avfyrar ett leende. Jag tolkar det som en utmaning. “Kom igen Sverige, vi har er bästa tränare, vad kontrar ni med?” men om de svenska spelarna håller med låter vi vara osagt.

Wambach berättar sedan att det finns fler saker hon gillar med Sverige än hennes coach. Naturen, maten och fotbollen. Det alla fotbollsfantaster runt om i Sverige då undrar är:
finns det en chans att vi får se Abby Wambach i damallsvenskan? Den amerikanska proffsligan ligger just nu på is.

– Vårt mål är att, om vi vinner OS kanske vi kan starta upp ligan igen. Men, om inte det händer skulle jag vara ärad om jag fick komma och spela i ett lag i Sverige, säger Wambach innan hon tackar mig för intervjun och bokstavligt talat vandrar vidare mot nya äventyr.

Runt hörnet står 20 japanska journalister och stampar otåligt.