I samband med publiceringen av studien Missing the target – om Sveriges engagemang för kvinnor, säkerhet och fred i Afghanistan – anordnades en konferens med svenska och afghanska talare i Stockholm. En av talarna från Afghanistan var Jamila Omar, chef för organisationen Human Rights Research and Advocacy Consortium (HRRAC). Feministiskt Perspektiv har talat med Jamila Omar om situationen i Afghanistan.
Jamila Omar är journalist och undervisade på Kabuluniversitet innan hon började arbeta som expert och rådgivare och delta i olika kommissioner som behandlar frågan om yttrandefrihet och media. Under den senaste tiden har hon arbetat med HRRAC och deltagit i forskning kring mänskliga rättigheter, bestående fred och kvinnors rättigheter. Omar är 36 år och har levt hela sitt liv i Afghanistan även under talibanernas styre.
– Jag stannade hemma, läste och förberedde mig för den förändring som vi alla hoppades på.
Hur upplever du det som hände Afghanistan 2001, som en ockupation eller befrielse?
– Varken det eller andra. Det var ett stöd för afghaner som inte ensamma kunde bekämpa talibaner och befria sig från förtryck. I själva verket kom denna hjälp ett decennium för sent. Najibullah, den sista presidenten innan Mujahedin tog över makten, vände sig till FN för hjälp för att kunna rädda Afghanistan och stoppa inbördeskriget. Han visste att landets militära styrka var otillräcklig och vi fruktade alla ett inbördeskrig. Men han fick inget gehör och talibaner tog över landet. Stödet från FN kom egentligen försent, efter många år av krig och tragedier.
Muhammad Najibullah den sista Soviet-stödda presidenten 1986-1992, släpades ut ur FN-kontoret i Kabul, där han sökte skydd, av talibanstyrkorna. Först kastrerade de Najibullah, sedan släppade de honom bakom en bil runt Kabul och till slut hängde de hans kropp från ett trafikljus mitt i staden, september 1996.
När det talas om relationen mellan Afghanistan och västvärlden, talas det om värderingar som skiljer sig åt. Det talas om ”våra värderingar” kontra afghaners. Men det har funnits olika värderingar och övertygelser bland Afghaner själva som tillhört olika politiska fraktioner eller samhällsklasser. Omar tycker att det finns grundläggande värderingar som är universella såsom mänskliga rättigheter, rättvisa eller yttrandefrihet. Skillnaderna tycker hon visar sig när det gäller hur afghaner upprätthållit dessa värderingar.
– De utmaningar som Sverige har mött när det gäller försvaret och genomförandet av dessa värderingar och rättigheter är inte desamma som de Afghanistan har tvingats att möta. Sverige har aldrig gått igenom inbördeskrig och dess förödande konsekvenser. Inbördeskrig är den värsta sortens krig, där människor som känner varandra mördar varandra och förstör alla förutsättningarna för ett civilsamhälle. Afghanistan blev offer i det kalla kriget, Sverige gynnades av detta, ett krig som vi afghaner inte ville ha med att göra. Vi har haft olika förutsättningar, inte olika grundvärderingar.
Afghanistans modernisering stoppades
Under 1920-talets liberala kung Amanullah Khan fram till 90-talets vänsterregim, var Afghanistan och i synnerhet Kabul, på väg att utvecklas socialt och ekonomiskt. Kvinnor lämnade hemmen i allt större antal och deltog ambitiöst i samhällslivet, detta med stöd från staten. Synen på kvinnors status höll på att förändras. Innan den med väst allierade islamiska gruppen Mujahedin och senare talibaner med stöd av Saudiarabien tog över Afghanistan, bestod 50 procent av lärarna, de offentligt anställda och studenterna i landet av kvinnor. 40 procent av läkarna var kvinnor. När Sovjets trupper lämnade landet 1989 och inbördeskriget startade 1994, sparkades kvinnorna från samtliga arbetsplatser och sågs bara på offentliga platserna svepta i burka. Tusentals utbildade afghaner flydde landet till Pakistan, Iran och andra delar av världen.
Rapporter och rekommendationer som skrivs om och för Afghanistan ger ofta intrycket att ”gender equality” är en västerländsk värdering som västerländska organisationer med sina bistånd ska introducera och genomföra i Afghanistan. På seminariet nämnde Ann Wilkens författaren till rapporten Missing the target, att kvinnor i Afghanistan alltid har utnyttjats för politiska och militära syften. Både för att invadera landet och för att stanna kvar. Wilkens rekommendationer är bland annat att Sverige först och främst ska lyssna på afghanska kvinnor och skaffa sig en grundlig förståelse för det afghanska samhället innan de tar ställning till vad det internationella samfundet kan göra och på vilket sätt.
Jamila Omar tycker att jämställdhet och kvinnors lika rättigheter har fått en missvisande tolkning och fel introduktion i Afghanistan från början och därför dessa termer uppfattas av många som västerländska värderingar som tvingas på afghaner.
– Afghanistan är ett muslimskt land och Koranen vänder sig till muslimer inte som män eller kvinnor, utan som folk. Så det har funnits en bra utgångspunkt som inte fått användas. I Afghanistan har respekten för kvinnor funnits, men synen på deras samhällsengagemang är inte så utvecklat, på grund av allt som har hänt.
För många afghaner som levde i total isolering under talibaner kom diskussionen om vikten av demokrati in med utlänningar och Nato. Vid slutet av talibanernas styre, fanns bara radio som kommunikationsmedel. Språk barriären och felaktiga översättningar av begreppen liksom demokrati och kvinnors befrielse, har skapat förvirring hos en del afghaner, förklarar Omar.
– Vi pratar om ett land som människors tillgång till information var minimal, även män var till en majoritet analfabeter. Det fanns ingen som helst yttrandefrihet, folk var rädda att ens tala om vad de tyckte. Inom ramen för en sådan situation kom människor in från andra länder och talade om demokrati och kvinnors rättigheter med termer som skapade misstänksamhet.
Hon är dock övertygad om att mycket har förändrats sedan dessa dagar och nu med allt bredare tillgång till media, internet och satellitkanaler får människor mer kunskap om hur om världen och även om hur de muslimska grannländerna lever.
Kvinnoparti i Afghanistan
På konferensen nämnde den andra talaren från Afghanistan, Mahbouba Seraj från Afghan Women´s Network, behovet av att starta ett kvinnoparti. Jamila Omar håller med och understtryker behovet.
– Vi behöver ett oberoende parti som kan delta i det politiska livet och representera kvinnorna och föra fram deras intressen. Män använder politiska partier för att föra vidare sina krav, varför ska inte vi göra det? Kvinnor är i skuggan inom de nuvarande politiska partierna och syns som följare av männen. De sitter inte på beslutsfattande positioner.
Omar tycker att kvinnorna i Afghanistan är mogna och starka nog för ett parti även om hon ser många hinder och risker. Hon menar att kvinnor, inte bara i Kabul utan även i andra delstater påpekar hon, höjer sina röster och utmanar staten. De är kapabla att driva sina frågor och då behöver de ett forum och stöd för att ska kunna engagera sig politiskt utan rädsla för sin säkerhet.
– Men det är väldigt viktigt att ha duktiga funktionärer som kan leda och organisera ett sådant parti. Hur kan vi engagera kvinnor när vi inte har dagis för deras barn och när de har huvudansvaret för hushållen. Risken är att de kommer bara till möten och sen går de hem. Risken finns att de starka stora partierna sväljer ett sådant kvinnoparti. De vet att kvinnofrågan är viktig, att den står högst upp på agendan för biståndsgivarna. Den största utmaningen blir då att kunna bilda ett oberoende politiskt parti för kvinnor där kvinnorna bestämmer själva.
Och detta tycker Omar kan förverkligas med hjälp av de internationella biståndsorganisationerna. Hon tycker att i dag kan man inte tala om en kvinnorörelse i Afghanistan.
– Det finns NGO-grupper och då och då organiserar de någon demonstration när president Karzai säger någonting. Men vi har ingen kvinnorörelse som kontinuerligt jobbar med kvinnofrågor och mobiliserar. En rörelse som utvecklas och inte låta sig tystas ner.
