En av tre kvinnor världen över utsätts för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld under sin livstid.

Mellan 2010 och 2012 undersökte SKR tillsammans med Kerstin Weigl från Aftonbladet situationen i tio länder.

I varje land träffade de kvinnor som överlevt våldet och de som arbetar för förändring. Med hjälp av anhöriga kunde de också berätta en dödad kvinnas historia.

Cause of Death: Woman är en journalistisk granskning av våld mot kvinnor i världen.
Vi får se ett bildspel på misshandlade kvinnor, samt lyssna till deras personliga berättelser.

Kvinnorna är från olika delar av världen. Här finns bilder på kvinnor som utsatts för syra attacker, blivit knivskurna och slagna. På vissa bilder visas även deras barn. Ett barn är inte ens ett år gamalt. Det sitter i sin misshandlade mammas knä.

Sätter sig på djupet

Carina Olsson, ordförande, SKR får frågan hur tankarna gick när hon bestämde sig för att SKR skulle delta i granskningen. På deras egen hemsida råder policyn att inga bilder på varken barn eller kvinnor ska visas.

– Vi får ofta frågan från medier som vill att vi ska kontakta någon kvinna som varit utsatt för misshandel och som vill berätta sin story. Det brukar vi inte vara behjälpliga med. Men detta tyckte jag var något annat. Här gör man en rejäl satsning. Kommer nära intervjupersonen och fotar respektfulla bilder. Men vi har haft våra diskussioner och fått gått halva vägen var.

Kerstin Weigl, journalist på Aftonbladet som av en av initiativtagarna till granskningen säger att de mord som sker mot kvinnor motsvarar de mord man kan läsa i deckare.

– Kvinnor mördas inte med ett välriktat knivhugg. Det som sker är slakt. Det blir så starkt och vidrigt att det är svårt att ta in. För att belysa våldet och nå ut människor är det sätt vi nu arbetat med på ett väldigt effektivt sätt. Bra bilder och ett respektfullt möte med kvinnorna bidrar till att deras berättelser sätter sig på djupet . Vardagsvåldet blir mera realistiskt.

”Lita på sin inre kompass”

Under resans gång har Carina Olsson och Kerstin haft sina diskussioner.

– Från vår sida har vi varit mer restriktiva med vilka bilder som ska visas. Där har Kerstin varit mer tillåtande. Jag har varit skeptisk många gånger under resans gång men nu känner jag mig väldigt nöjd att SKR deltog i denna granskning. Men jag skäms lite just när jag tänker på de barn som blivit fotade. Där har diskussionen inte varit lika omfattande.

Varför då? Undrar chefredaktören för Bang, och föreläsningens moderator, Johanna Palmström.

– Ja, egentligen så kan jag inte svara på det just nu.

Kerstin Weigl känner sig nöjd med de val som gjorts.

– Rent journalistiskt går det inte att berätta en historia om den inte får visas. Med det säger jag inte att det är enkla bedömningar. Vi har diskuterat säkerheten för kvinnorna efter att de blivit fotade. Jätte små barn har vi såklart inte frågat. Men eftersom vi fått en bra kontakt med mammorna så är det magkänslan som får tala. Så är det ofta inom journalistiken. Man får lita på sin inre kompass.

Hon fortsätter att berätta att under hennes 30 år som journalist som har det alltid varit låg status att skriva om kvinnor.

– Hög status är om man skriver om pengar och politik. Detta har börjat ändra sig tack och lov. Det är ju faktiskt diskriminerade gruppers berättelser som har förändrat världen, säger Kerstin Weigl.

En åhörare, ordförande för kvinnojouren på Gotland berömmer arbetet de gjort men skulle själv aldrig stå bakom bilder där ett barns ansikte visas.

– Dessa bilder kommer alltid att finnas kvar. För mig blir det etiskt problematiskt, säger hon.

Sedan diskuterades också synen på ett offer. Vem bestämmer vem som är det och inte?

– Ett av kraven för att vi skulle delta var att vi även skulle tala om kvinnorna som överlevare, säger Carina Olsson och fortsätter:

Långsiktighet

– Många av kvinnorna just det. De kämpar vidare, lämnar sina män och kräver egen vårdnad. Trots att de är livrädda och dras med skam och skuld. De vägrar se sig själva som offer. Det är väldigt viktigt att lyfta fram.

Både Carina Olsson och Kerstin Weigl hoppas att “Cause of Death: Woman” kan leda till att det vardagliga och systematiska våldet mot kvinnor ska få mer plats inom journalistiken och att människor faktisk ska förstå att världen ser ut på det här sättet.

– Det måste till en långsiktighet i medierna. Inte bara lyfta upp ett fall och sedan släppa det. Vi ser ständigt att myndigheter och politiken brister i denna fråga. Vi måste börja samverka med de resurser som finns. Det har vi gjort nu.

– Jag drömmer om att Cause of Death: Woman kan bli en större utställning, att vi så småningom arbetar i skolor och ha workshops på detta tema. Gärna tillsammans med journalister från andra länder. Journalistiken är nyckeln till förändring.

Feministiskt Perspektiv undrar om de skulle kunna tänka sig att porträttera svenska kvinnor och barn i samma situation?

Kerstin Weigl ser inga problem med det om man lyckas med att upprätta en bra relation.

Carina Olsson instämmer men tillägger att hon nästa gång kommer att diskutera barnperspektivet på ett djupare plan.

– Det viktigaste är att subjektet får träda fram. Inte ett objekt. Att en människa får berätta en berättelse, säger Kerstin Weigl.

Vi frågar Carina Olsson vad det är som gör att dessa bilder på slagna kvinnor genererar i något nytt? Många vet ju redan det som visas.

– Vi vet att andra som inte brukar ta del av sådant material nu har gjort det. Att det inte enbart är kvinnorna som individer bara, det var tvunget att bli en helhet. Med berättelserna har vi lyckats fått in hela samhällsperspektivet. Annars skulle vi inte tycka att detta varit ok. Att man ser en systematik problematiken. Med projektet ger vi en helhetssyn. Det är inte den enskilda kvinnas som bär ansvar för våldet.